Tillsammans. Säkert! hade med sig sex andra musiker som också sjunger på hennes album "Däggdjur". Foto: Thea Holmqvist.
Jag kommer ihåg första gången jag såg Säkert!. Det var Umeå Open, året var 2011. Efter att frenetiskt ha spelat alla hennes spår på repeat sedan debuten 2007 låg en svindlande känsla i maggropen. Annika Norlin, tänk om hon skulle göra mig besviken? Tänk om "Är du fortfarande arg?" inte kändes lika mycket? Tänk om "Dansa, fastän" inte fick ögonen att tåras och fötterna att pirra?
Jag hade aldrig behövt vara orolig. Men just innan klockan 21 en Trästockkväll står jag där igen, med samma myller under huden. Annika Norlin är, i min bok, bland det bästa musiksverige har. Hennes alldeles egna uttryck är simpelt och direkt, med textrader som får en att knyta nävar ("Riot", "Allt som är ditt") och fulgråta på samma gång ("Får jag", "Tyst nu"). Alltid genuint, och alltid, alltid sådant som känns.
Och det känns när hon äntrar Norranscenen. Det börjar stilla, försiktigt trevande och samtidigt lika tryggt som känslan av att hälsa på hemma hos sina föräldrar. Hon ramas in av en guldig sammetssoffa och musiker som Henrik Oja, Jakob Nyström, Daniel Berglund, Mats Hammarström, Frida Johansson och Lovisa Nyström. Tillsammans väver de en ljudmatta som letar sig ut över publiken och sprider ett lugn som bara riktigt bra popmusik kan göra. På många sätt är det som om hennes senaste album, "Däggdjur", personifierats på scenen. I soffan sitter Henrik Oja och väntar in sin tur, någon annan står bakom mikrofonen och en tredje stampar takt snett bakom. Det är fascinerande hur alla röster låter som en variant av Annika Norlins och passar perfekt ihop, ger ännu mer färg till tonerna.
Säkert! är också så mycket mer än spåren som tonsatt min, och många andras, dåtid och nutid. Hon är en historieberättare, en berättare som hör hemma både på en scen och i en studio. Det sköra i låtarna ställs i kontrast mot vackra och roliga anekdoter. Om hur döden är att gå in i ett rum där Amy Winehouse spelar, om hur det är att uppleva en vår i Västerbotten.
Det är naket, lågmält, intimt men när första tonerna av "Allt som är ditt" ljuder över Nordanå händer någonting. Nävar i luften, en uppenbart allvarlig Norlin, hårdare gitarrer och rysningar längs ryggraden när hon skanderar att de jävlarna ska skjutas. Hon växlar mellan långsamt berörande och politiskt käftsmälliga undertoner, mellan "Isarna" och "Fredrik" och visar hela tiden nya nyanser av sig själv. Ändå är det inte den bästa Säkert!-konserten jag upplevt, jag vill ha "Allt som är ditt"-rysningar spelningen igenom. Och det om något vittnar om hur bra hon är.
Säkert!, jag vill alltid snooza med dig.