Peter Robinsons har skrivit tretton kriminalromaner som är översatta till svenska och har kommissarie Alan Banks i huvudrollen. Man kan inte förvänta sig att alla ska vara lika bra. Undermedvetet gör jag det naturligtvis i alla fall. Så när nu ”Revolutionens barn” inte lever upp till föregångaren ”I mörkrets skugga” känns det inget vidare.
Som titeln antyder handlar det än en gång (som i ”En bit av mitt hjärta” 2006) om stämningar under sent 1960- och tidigt 1970-tal, men även om revolutionära ideal. Associationerna till dåtida musik och hänvisningar till exempelvis Doors, Van Morrison och Miles Davis är många. En bitter och tilltufsad enstöring och före detta lärare hittas död och Banks letar i det förflutna, när den avlidne flummade runt i haschdimmorna och kom i kontakt med marxistiska kretsar och rörelser kring gruvarbetarstrejken.
Banks genomför ett oändligt antal förhör, om och om igen, med samma personer som alla har haft med den mördade att göra. Det är omständligt och känns som om Peter Robinson egentligen bara vill ha något att linda in sin musiknostalgi i. Jag saknar Annie Cabbot som i den förra deckaren var en individ, nu rör hon sig bara i utkanten och relationen till Banks är en helt annan. Enda trösten är att upplösningen faktiskt är bra.
Inger Lundqvist
