Medlemmar. Elias Eriksson, Pontus Melender, Rickie Östlund och Dennis Fahlgren utgör Blodet. Foto: .
Det började 2013, hemma vid Dennis Fahlgrens köksbord. Efter att ha spelat i otaliga band med olika genres ville han göra något annat, långt bort från den traditionella formen. 2014 gjorde Blodet sina första spelningar, då med en rejäl uppsättning på som mest åtta personer.
Nu är de nere till hälften – men med en ljudbild större än någonsin.
– Jag tycker att vi är fylligare nu. Att skapa en ljudvägg när du är så många i bandet är enklare, att göra det med bara fyra personer tycker jag är en bedrift, säger Elias Eriksson, gitarrist.
Första släppet gjordes 2016, ep:n "Ruiner", men det var med singeln "Ocean" från februari i år som något hände. Musiksajten Hymn benämnde "Ocean" som "Hypnotisk och alldeles underbar", tidningen Gaffa skriver att "Det skelleftebördiga bandet har verkligen gjort allting rätt".
Själva beskriver de det som att skruva på en brusig radio, i jakt efter en viss kanal. Och sedan plötsligt hitta den.
– Vi blev egentligen bra för ungefär sex månader sedan. Det känns verkligen som att vi hittat vårt fokus nu, säger Dennis Fahlgren, basist.
Den brusiga radion fungerar även som en symbol för soundet. Det är postrock, postpunk, noice och psykedeliskt i en eklektisk blandning, men samtidigt något helt annat. Malande, spöklikt, en maffig vägg och ibland nästan helt tyst.
– Vi försöker med en klassisk rocksättning skapa ett stort ljudmoln, med stora kontraster. Ett ljudmoln som kan vara mellan 30 till 45 minuter. Vi har partier med så hög volym och så många instrument att ljudet är svårt att registrera, och vi har partier där det är så tyst att du kan höra dig själv andas, säger Dennis Fahlgren.
– Det låter klyschigt, men det går inte att sätta Blodet i ett fack, Blodet är så mycket. Men rent musikaliskt handlar det mycket om kontraster, så man kanske kan säga att vi spelar kontrastrock, fortsätter Pontus Melender, trummis.
Låtarna följer inga traditionella ramar. Där finns ingen vers, brygga eller refräng och det handlar aldrig om några tre minuter.
– För oss handlar det mer om en slags form och känsla vi vill uppnå. Man försvinner in i en dimma när man spelar, och jag hoppas att de som ser oss också känner så, säger Dennis Fahlgren.
Till hösten planerar de att spela in nytt material, men innan dess är det dags för en spelning på Trästockfestivalen och en annan i Stockholm.
– Allt vi gör är en ständig work in progress, trots att vi spelat in och släppt en låt så är den inte klar. Vi spelar aldrig samma set två gånger, och vi är ett band som både fyller och tömmer lokaler. Än en gång, det är kontrasterna, säger Dennis Fahlgren.