Huvudroller. Det är maskinerna som spelar huvudrollen i ”Transformers: Age of Extinction.”
Jag kan inte påståatt jag hade speciellt stora förhoppningar när det gällde den här filmen.
Ändå blev jag besviken. Då kanske du förstår att det här var en lång pina att se. Och med lång menar jag verkligen det i ordets rätta betydelse.
För bombastiske regissören Michael Bay har klippt ihop en film som är nästan tre timmar.
Gissa dessutom vadden är fylld av? Jo, väldigt många scener med strider mellan maskiner och maskiner. En del vänner, en del ovänner till människosläktet.
För som du säkert vet är transformers robotar med själ. Dessutom med en märklig förmåga att förvandla sig till olika fortskaffningsmedel.
Och som dom kan slåss!
Människorna då?Jag, vad ska jag säga? Det finns naturligtvis en hjälte. En förirrad uppfinnare som dessutom har ett maniskt förhållande till sin 17-åriga dotter.
Cade Yager, som han heter, hittar den snällaste autoboten av dem alla, Optimus Prime.
Det är bara det att hela den amerikanske regeringen, med CIA i spetsen, vill använda Optimus Prime för att göra egna små uppfinningar och förvandla honom till skrot. Och jag måste erkänna att ibland hoppas jag de ska lyckas så filmen tar slut.
Till råga på allthar Michael Bay dessutom fyllt filmen med massor av gråtmild familjeromantik.
Då känner åtminstone jag att det blir alldeles för mycket.
Finns det då ingenting positivt att säga. Mark Wahlberg är ju rätt trevlig att se på. Nicola Peltz som spelar hans dotter kan dessutom samtidigt både springa och skrika. Vilket också är en merit.
Men det är som sagt maskinerna och effekterna som spelar huvudrollerna. Och har du sett en explosion har du sett alla.
