Nya uppdrag i tv-spelsvärlden.
Allt är förgängligt. Det vet man ju liksom. Att det även skulle gälla min enorma tv-spetsbedrift blev däremot en chock.
Så, för ett par veckor sedan kom en uppdatering till ”Destiny 2: Forsaken”. Uppdateringen ledde till att min heroiska solo-insats i uppdraget The Shattered Throne (känd från Norran 2/5 2019) blev värdelös. Med den spårade uppdateringen blev bedriften trivial och överallt i solsystemet såg man nu spelare som hade samma emblem som jag. Suck och pust.
Föga kunde jag då ana att det egentligen bara var en slags gummibandsmekanik för att få alla spelare på ruta ett (eller vad man nu ska säga) inför ett nytt hemligt uppdrag som kom för en vecka sedan: Zero Hour.
Uppdraget är i Shattered-klass vad gäller kvalité, men påminner mer om det legendariska Whisper of the Worm som kom förra sommaren, med ett extremt intrikata plattformselement och dessutom med en tidsbegränsning. Holy moly.
Så, jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag nörda loss totalt och försöka fixa även detta uppdrag solo? Slå mitt huvud mot väggen i tiotals timmar för att slutligen – kanske, kanske, kanske – få ett påslag av önskade signalsubstanser. Och sedan få flexa med bedriften inför mina klan-kollegor. Eller ska jag ta vara den här unika chansen och kliva ut ur ekorrhjulet och se på det här med ett lite mer balanserat perspektiv. För sanningen är ju att även denna bedrift inom sinom tid kommer att tyna bort och bli betydelselös. Vid just sådana här brytpunkter är det så lätt att se att tiden bara är en platt cirkel, det är liksom samma bedrifter som utförs om och om igen. Jag vet att det här är spelsanningar som de flesta lärde sig i tonåren med World of Warcraft och company, men jag är ingen riktig gamer och började spela på ungdomens höst.
Hursomhelst. Om två veckor skriver jag min nästa kulturkrönika. Då får vi se om jag tagit mig ut ur det här hålet eller trillat dit ännu hårdare.