Vad blir egentligen människans uppgift när artificiell intelligens tar över?
Under våren 2016, när AI (artificiell intelligens) för första gången besegrade en människa i brädspelet go, började jag fundera över vad fasen människan ska pyssla med när man inte är nummer ett längre.
Alltså, finns det någon poäng med mänsklighetens vassaste knivsegg om den inte också är världens vassaste? Jag snackar inte om sådant som styrs av andra, säg en världsartist som ersätts av ett system som är lättare att samarbeta med från producenternas sida. Nej, jag menar då pionjärerna själva ger upp.
Vissa saker är självklara. Kommer vi orka syssla med forskning, om det finns system som gör det bättre? Troligen inte. Vad skulle poängen vara? Tror ingen skulle köpa en något sämre, mänskligt framtagen medicin, om det ett erbjuds ett felfritt alternativt som en icke-människa skapat. Samma sak gäller den stora majoriteten av allt företagande.
Den personliga gränsen drog jag därför mellan bedrifter som är nödvändiga eller resultatbaserade (såsom forskning och företagande) och de som främst är imponerande eller inspirerande (såsom idrott, konst eller andra bedrifter). Här föreställde jag mig att det fortfarande skulle finnas prestige i att ha gjort sakerna som människa. En slags knatteliga i förhållande till de allsmäktiga systemen. Typ som att man redan idag sätter godtyckliga begränsningar för sakens skull: först på Mount Everest utan syrgas, etcetera.
Nåväl. Förrförra veckan fick jag anledning att revidera detta ställningstagande.
Den sydkoreanske go-mästaren Lee Se-dol, som såg sig besegrad av Googles AI för tre år sedan, meddelade att han lägger ner sin go-karriär.
”I och med debuten av AI i go har jag insett att jag inte är på toppen även om jag blir nummer ett genom galna ansträngningar. Även om jag är nummer ett, finns det en entitet som inte går att besegra”, säger han till den sydkoreanska nyhetsbyrån Yonhap.
Skit också.