Det är en konst att få sina barn intresserade av Harry Potter, menar Theodor Ekenstedt.
Kampen har varit lång, men segerns sötma gör mödan värd – hoppas jag. Min äldsta dotter har äntligen börjat läsa Harry Potter. Men blev det rätt bok vid rätt tid? Hon är bra mycket bättre på att läsa än jag var i sexårsåldern, men det är ändå högläsning i sängkammaren som gäller. Att inte själv kunna läsa är väl i sig en första indikation att det kanske blev lite för tidigt.
Jag har sagt att vi bara ska läsa första boken. Tvåan börjar vi läsa nästa vinter. Om man skulle kunna hålla den takten är hon i de respektabla tonåren innan de läskiga böckerna blir lästa.
Men verkligheten är nog inte så lätt att dirigera. Ett växande bekymmer är att en av hennes närmsta vänner under julen har sett åtminstone tre (!) av Harry Potter-filmerna. Kanske ännu fler. Vännen är i samma ålder. Jag säger till dottern att om hon ser filmen så avslöjas ju alla hemligheter. Och det accepterar hon. Men detta resonemang går stick och stäv med min egna strategi att stötvis mata henne med detaljer från berättelsen för att göra boken mindre nervkittlande.
Ja, tänk om min dotter skulle få veta hur mycket underarbete som ligger bakom "hennes" nya intresse … men sådana här saker har för stor inverkan på det läsande livet för att lämnas åt slumpen.
Själv kämpade jag mig genom "Sagan om ringen"-triologin som trettonåring. Det var min första självvalda bokupplevelse. Jag bär fortfarande ärr från den tiden. Timslånga beskrivningar av meningslösa prylar. Jag klockade hur lång tid en sida tog för att veta hur länge det kvar tills eländet äntligen skulle vara över. Min faster förklarade att jag kanske läste av fel anledning (eller fel bok) om jag kände så. Efter det läste jag inte så mycket mer förrän jag var i vuxen ålder. Harry Potter-serien är ett av få anmärkningsvärda undantag.
Min älskade dotter, förlåt mig om jag i min iver att inte låta dig upprepa mina misstag, ledde dig rakt in i mina fotspår.