Förra året utforskade Netflix ett slags gamificationsystem för sin barnunderhållning. Det var ett primitivt koncept, där barn kunde samla medaljer om de lyckades se klart det innehåll som Netflix hade kurerat.
Testet utfördes, som vanligt, utan konsumentens vetskap. Reaktionerna var först förvirrade, främst från föräldrarna. Vad betydde egentligen medaljerna och varför fick barnen dem?
Netflix förklarade med affärsmässig likgiltighet att de ofta testar olika saker som kan förbättra upplevelsen för sina prenumeranter.
Kort därefter kom de mindre förvirrade och mycket mer kritiska reaktionerna. Testet ansågs vara ”moraliskt dubiöst”.
Netflix valde att inte ta systemet vidare. Det framgår inte huruvida de tog till sig kritiken, eller om testet helt enkelt inte gav önskad effekt.
Visst, Netflix är stora Satan och det är ohyggligt beroendeframkallande. Att utsätta barn för gamification känns därför onekligen som overkill – de flesta barn plöjer ju allt de sätts framför utan vidare incitament.
Jag blir ändå förvånad över att någon häpnas. Jag menar, gamification är ju redan en nyckelkomponent i en annan underhållningsform som ofta marknadsförts till barn, som en klar majoritet av dem dessutom redan sysslar med: spel. Gamification ligger ju i själva spelandets essens, där utmaning ställs mot belöning. Inom spelvärlden är hela kartoteket för människans mentala tillkortakommanden fair game.
Anledningen att jag jag är lite nyfiken på det här beror på att jag kanske, kanske, kanske, bara kanske har råkat bli totalt beroende av looter-shootern Destiny igen. Alltså – totalt-totalt beroende. Fortsättning följer.