Hur ser spelandet ut egentligen? Theodor Ekenstedt redogör för sitt intresse.
Förra veckan publicerade Destinys game director Luke Smith en så kallad ”Director's Cut” på dryga 10,000 ord, där han oväntat naket redogjorde för läget i vilket spelet befinner sig. Här kommer en motsvarande ”Gamer's Cut”, för att ta tempen på mitt engagemang (läs: beroende) och för att kunna bevara detta som ett slags tidsdokument.
Så, först och främst: har sänkt 939 aktiva timmar på Destiny 2 och 459 på Destiny 1. När jag inte spelar själv AFK-farmar jag resurser inför höstens nya expansion. I en väska har jag mitt gamla PS4, för nödsituationer eller mini-LAN. Jag har dessutom alltid en kontroller i väskan för att kunna starta min konsol via wifi, ifall man känner sig manad att fixa ett exklusivt, tidsbundet ornament när man är på resande fot. Har såklart förbeställt Googles nya ”konsol” Stadia för att kunna testa Destiny via molnet i vinter. Håller också på att crowdfunda ett polsk chassi i miniformat för att kunna bygga en liten PC. Till dess har jag installerat en SSD-disk i min PS4 för att ladda in i aktiviteter snabbare.
Utöver detta är jag Patreon-patron för en finsk applikation till iOS som via Bungies API flyttar prylar mellan mina spelkaraktärer. Listan på youtubers och poddare som är närvarande i mitt liv varje eller varannan vecka uppgår till ett femtiotal. Och min dagliga skärmtid för subredditen r/DTG gör mig mörkrädd.
På senaste har det dessutom blivit raid två gånger i veckan, vilket vore omöjligt för vår lilla klan (FT14) utan ett gränsöverskridande samarbete med den andra lokala klanen Skellhells Angels (<3), som vi nu alltså samlat mod och vågat spela med. Har på detta vis lyckats säkra de unika vapnen Anarchy och One Thousand Voices (pirrar fortfarande i magen när jag tänker på detta!).
Slutligen har jag en hemmagjord, halvfärdig Destinytatuering på ena armen. Så ser det ut … och frågan är varför det alltid blir så här för mig? Ärlig fråga, but don't @ me.