Ungefär så här kunde man läsa i en rad artiklar inför förra helgen: ”03.00 på söndagsmorgonen ställer vi tillbaka klockan en timme till 02.00. Det innebär att vi får en extra timmes sömn.”
En timmas extra sömn. Ha! Som om. Eftersom alla dessa skribenter tydligen inte har eller minns hur det var att ha små barn tänkte jag bara ta tillfället i akt – när nu EU:s medlemsländer äntligen ska komma till skott och bestämma sig för att slopa sommar- eller vintertid för gott (och då helst slopa sommartid, tack, eftersom vintertid tydligen har en biologiskt viktig funktion för oss nära polerna, även om sommartiden oftast vinner om pöbeln får välja, på grund av att ljusa sommarnätter känns schysst) – att förklara hur det kunde se ut i omställningen till vintertid, anno 2019:
Mittenbarnet, 4 år, kommer insmygande i sovrummet. Lägger sig nära och börjar pilla på din örsnibb. Den köttiga loben fungerar som en slags snuttefilt. Så har det alltid varit. Plötsligt smärta när barnet lyckas tvinna örsnibben ett-och-ett-halvt varv runt sig själv. Du kollar på klockan, sömndrucken och glömsk: 05.30. Ovanligt tidigt, eller? Med en röst som kanske är lite för sträng för det givna tillfället befaller du 4-åringen att fortsätta sova. Ingen succé. Ett barn sover ju så länge som ett barn sover, vår godtyckliga tideräkning till trots.
Och ett barn måste sedan omhändertas. Frukost och sådant. Det sanna straffet kommer nästa natt, när du som vuxen redan ställt om och är vaken en timma längre än tidigare, men barnet somnade vid middagsbordet och fortsätter att vakna långt innan väckarklockan. Och då har vi inte ens börjat prata om sommartid – när du ska försöka tvinga ditt barn att somna en timma tidigare än de egentligen vill, när det dessutom är mycket ljusare än det brukar vara. Ett beslut om att slopa tidsomställningen kan inte komma nog fort.