Rent statistiskt bör det finnas liv i yttre rymden. Ändå finns det (pöbeln veterligen) noll bevis för något intelligent liv bortom jorden. Denna motsättning är grunden för Fermis paradox, uppkallad efter en forskare som 1950 ställde den bevingade frågan ”var är de?”.
Det finns ett flertal försök att svara på frågan, somliga mer realistiska än andra. Jag har särskilt fastnat för en, nämligen att utomjordingarna helt enkelt inte bryr sig om att utforska världsalltet eftersom deras utomjordiska underhållning blivit så episk att de inte vill resa sig ur sin utomjordiska soffa.
Denna teori känns fullt drägligt. Vi är helt ärligt inte långt borta från detta själva. Men man måste såklart betänka att även världar i yttre rymden kommer att ha Elon Muskar och Jeff Bezosar, så underhållningen på vår hypotetiska civilisation måste vara sjukligt episk för att fånga även dessa excentriker.
För ett par år sedan tog jag mig äntligen genom "Infinite Jest". Den absolut trögaste boken jag läst. Författaren gjorde boken långtråkig med flit, för att utmana läsaren. Detta står i stark kontrast med temat i boken, där en avantgarde-film får de som tittar på den att glömma alla måsten och om ingen stoppar dem kollar de på filmen tills de dör.
Boken skrevs 1996. På ett sätt tidigt för dessa tankar. Före YouTube, CandyCrush, Netflix och World of Warcraft. Å andra sidan var författaren David Foster Wallace inte heller först. Aldous Huxley hade på 30-talet tankar om en perfekt diktatur som framställs som en demokrati, men styr sina medborgare med hjälp av bland annat underhållning. Vi får inte heller glömma romarriket, där det klassiska uttrycket ”bröd och skådespel” myntades efter en liknande strategi.
Så, hinner vi till Mars innan underhållningen blir så underhållande, att till och med Musk och Bezos fastnar?