Det finns hopp menar Theodor Ekenstedt – ungdomen läser Harry Potter–böcker.
Okej – snacka om en omtumlande resa. Alltså, jag menar inte en metaforisk resa, utan en bokstavlig sådan. Eller, egentligen menar jag väl kanske både och. Jag känner en stillsam sorg över min egen och mina medmänniskors prioriteringar och fritidsintressen. Jag är rädd för den här underhållningen som vi dagligen drabbas av som bara blir effektivare att rekrytera vår uppmärksamhet, att trigga våra belöningssystem och att nästla sig in i våra vardagsrutiner.
Döm då av min förvåning, när jag står där i flygplanskön på flygplatsen i Umeå, och ett gäng innebandyspelare börjar prata om hur de ska spendera tiden på planet.
Samtalet hade börjat på pubertalt vis, men sedan hände något som närmast kan beskrivas som magiskt. En av tonåringarna harklar sig. (Ordagranna slang är bortplockade eftersom jag inte känner att jag låter trovärdig när jag försöker återge dem).
”Jag har börjat lyssna på Harry Potter. Har snart läst klart första boken, det går så snabbt! Man minns allt från när man var liten.”
En kort tystnad följer och jag blir nervös att ungdomen vandrat för långt från höhö-stämningen för att accepteras, men ack så fel har hade.
”Ja, Harry Potter. Jag har snart läst klart Fenixordern. Eller lyssnat. Vilken tjänst använder du?”
En tredje innebandyspelare kliver in i konversationen och förkunnar sin kärlek för ljudböcker i allmänhet och Harry Potter i synnerhet.
Trots att jag inte har något med dessa ungdomar att göra blev jag upprymd av den här särskilda känslan av social samhörighet som kan uppstå när människor svetsas samman. Jag log ända fram till min plats – kanske är det inte så att vi väljer mer och mer lättsmält innehåll, ändå? Tillbakakakan kom direkt efter att fasten seatbelt-skylten hade slocknat och inte färre än tre äldre affärsmän runt mig tog upp sina telefoner och började förlora sig i diverse Candy Crush-kloner. RIP mänskligheten.