För ett par veckor sedan lyssnade jag på en presentation av en studie som utforskade huruvida de som är experter på actionspel hade bättre reaktionsförmåga än de som inte är det. Studien var intressant, visst, men gränsdragningen de hade för de två grupperna fick det att krypa en gnutta under skinnet på mig.
”Alltså, hur många timmar sa du att du spelar varje vecka?” frågar min kurskamrat efter presentationen. Jag hade nämnt min spelstatistik någon vecka tidigare, under etiketten ”weekend warrior”, alltså en sådan som inte tar det på så stort allvar, som kanske har familj, och bara spelar ytterst opretentiöst. Så mycket tid har man ju inte som småbarnsförälder, liksom.
Jag sa ändå att det kunde uppgå till typ 20 timmar i veckan, om det fanns något smaskigt content att inmundiga. Och hur var det då med gränsdragningarna för ovan nämna studie om actionspelsexperter? Om du spelade över tio timmar i veckan ansågs du vara expert. Okej. Alltså, först och främst - med ynkliga tio timmar i veckan som gränsdragning är det inte så konstigt att studien inte visade någon signifikant skillnad mellan de två grupperna.
Dessutom skulle jag vilja säga att du kan spela 40 timmar i veckan med en så pass avslappnat inställning att du ändå är en total potatis i spelet. Med det sagt blev det ändå lite av en ögonöppnare. Är jag inte längre en casual? Måste jag börja omvärdera min inställning till denna hjärndöda, men ack så njutbara, underhållning? Bör jag vara bättre än jag är om jag lägger såpass många timmar. Måste jag börja skämmas för min k/d på 0.9 nu eller?
Tillbaka till min kurskamrat: ”Okej, för jag frågade min kille för han är ju typ en riktig gamer och han hade inte ens spelat 20 timmar förra veckan och datorn är typ alltid igång hemma”. Gulp.