Nu blir det distansundervisning för de som pluggar på universitet.
I början av veckan var jag frustrerad på universitetet. Jag var nära att börja plita ner min motsvarighet till Richard Farinas ”Been down so long it looks like up to me”. Exponera hela skiten.Klassisk studentikosa, med andra ord.
Under slutet av förra veckan blev Covid-19 påtagligt för mig personligen. Barnen sjukanmäldes på grund av snuva. Jag förberedde mig för att bedriva Corona Kids Club här hemma. Var tvungen att pausa ett skateboardprojekt med morfar. Skandal. Såklart stora konsekvenser för idrottsföreningen där jag är engagerad: inställd säsong, inställda event, inställt årsmöte, och så vidare.
Men vill ni veta vilken instans som har varit helt immun mot Covid-19-hysterin? Institutionen på Umeå universitet som driver båda de kurser jag för närvarande läser. Nonchalansen från kursledningen skapade en väldigt högafflig stämning hos mig och mina kurskamrater på söndag kväll. Det stod då klart att en (förvisso examinerande) redovisning prompt skulle ske på universitet, trots att ett flertal digitala alternativ föreslagits.
Alltså, jag fattar poängen med att vara restriktiv med nedstängning av grundskola. Att det leder till ökad spridningsrisk, eftersom någon ändå måste sörja för barnen. Men universiteten … kom igen.
Inte fullt ett dygn efter vår redovisning kom budet från rektorn: Umeå universitet ska följa regeringens rekommendation om distansundervisning. Den totala omställning som följde var imponerande; en beredskapsplan utan dess like sjösattes. Visade sig att den kursansvarige är gift med en professor i virologi. Man får anta att kursledaren därför hade koll på läget hela tiden. En slags postklimax-upprättelse från en biroll, som tagen ur en dramaturgisk handbok.
Och lika snabbt som de där högafflarna hade åkt upp, försvann de igen. Vi backar sakta ut ur rummet. Låtsas att det regnar. Låter vuxna göra vad vuxna gör.