Hur kan sjuka småbarn ha så mycket energi?
Ett av småbarnen har varit förkyld de senaste veckorna, så jag har haft förmånen (framtidssäkrar krönikan ifall något av barnen skulle få tag på den framöver) att få vara hemma med både yngsta och mellersta barnet i nära nog två veckor.
Det är rätt kul att vara hemma med barnen, men det var ändå lite mastigt i början av perioden när även det äldsta barnet var hemma med magsjuka. Magsjuka, som tidigare varit rankad som den mest ögonbrynshöjande åkomman ett barn kan ha, men som nu till och med blivit omsprungen av rethosta). Det jag förundras över är hur barn kan vara sjuka och ändå ha så mycket energi. Det finns ju bara så många hinderbanor man kan göra inomhus innan inte heller det kan matta ut en tre- eller fyraåring. Och sedan är barnen numera, liksom, stora. De vill bestämma.
Lågvattenmärket i mitt föräldraskap kom en dryg vecka in. Sonen hade gjort en väg fram och tillbaka runt hela huset av hushållspapper och jag försökte förklara för honom hur rädda vi måste vara om hushållspapper nu, eftersom det finns barn i Amerika som inte har något (flashback till typ allas barndom och det ologiska med att äta sig proppmätt för att barn i Afrika svälter). Vi har ju jättemycket papper, menade sonen, så vad är problemet? Eftersom jag inte hade något bra svar bestämde jag mig istället för att kapitulera. Jag satt mig ner i köket och lät så där ynkligt uppgiven som en vuxen bara gör när den vet att inga andra vuxna hör.
”Ska jag aldrig få bestämma något här hemma?” frågade jag.
Sonen kollade på mig med något slags pillemariskt medlidande:
”Stackars lilla pappa, jag bestämmer att du får bestämma nu.”
I skrivande stund är båda barnen symptomfria och när dessa rader går i tryck är de mest troligt tillbaka på förskolan. Ta i trä.