Fri vilja, hur ser den ut?
Okej, så det kommer bli lite klassiskt Filosofi A-stuk på de här raderna, men håll ut. Jag tror jag är något på spåren.
Det finns ingen direkt vetenskapligt vedertagen definition av fri vilja. Vissa hävdar att fri vilja inte finns, andra att fri vilja egentligen bara är att göra det man vill.
Det som resonerar mest med mig är däremot teorin där fri vilja är när ens önskningar av andra ordningen överensstämmer med ens önskningar av första ordningen. Ett exempel från verkliga livet. Jag älskar som bekant att spela tv-spel. Det ger mig absolut mest påslag av signalsubstanser med minst nedlagda energi. Min önskan av första ordningen är sålunda att jag vill spela tv-spel. Men eftersom jag har en gnutta självinsikt ser jag det destruktiva med detta digitala riskbruk, så en andra ordningens önskan är att inte vill vilja vilja spela tv-spel.
I den bemärkelsen är jag alltså inte fri, eftersom önskningen som mitt basala belöningssystem bringar i förhållande till önskningen högre upp i mitt medvetande inte linjerar. Den här fria viljans tvåstegsraket genomsyrar hela livet. Varför man tycker det känns fel att vara inne när det är soligt ute är ett av många vardagsexempel. Plikt, heder, måsten och förväntningar i skarp konflikt med människans mer YOLO-hedonistiska natur.
En vän i min vänskapskrets har samma problem fast tvärtom. Han vill gärna vara en del av gemenskapen som vårt tv-spelande innebär, men han fullkomligen avskyr att spela tv-spel. Han önskar alltså att han skulle önska spela tv-spel, men kan inte förmå sig att gilla det. Med andra ord, inte fri … såvida han inte har en tredje ordningens önskan menar att han faktiskt inte vill inte vilja inte vilja spela tv-spel.
Som utlovat: Zero Hour kom och gick och jag spelade det alla tre veckor, normal och heroic samt alla tre hemliga konfigurationspussel för att få Outbreak Perfected och tillhörande katalyst plus det nya skeppet. Med andra ord, fortfarande fast.