En konflikt rasar inom mig. Jag kan inte förklara var känslorna kommer från, bara att de inte går att hejda. Ända ut i fingerspetsarna vet jag att det är förbjudet, men jag underkastar mig likafullt. Jag älskar Pewdiepie.
Kanske inte en så himla stor grej för gemene man, men för mig har Pewdiepie, på grund av sina många kontroverser, alltid varit persona non grata. När man passerar si och så många miljoner fans, då anser jag att man förlorar ynnesten att använda retoriken som åtföljer edgy standup, alltså att allt bara var ett skämt, vilket Pewdiepie ofta gör.
Ståndpunkten har varit enkel att hålla, eftersom jag aldrig riktigt gillat Pewdiepies videoklipp. Nu är det svårare. Inte för att jag skulle säga att jag plötsligt börjat gilla hans innehåll. Jag tycker fortfarande att humorn är hyfsat infantil. Känslorna går nog bäst att liknas med känslorna för ett landslag under ett världsmästerskap. Någon slags simpel, patriotisk stolthet.
Han känns så innerlig. Jag fattar att innerligheten troligen bara är en rökridå. Attack är bästa försvar; han pepprar sin publik med intima anekdoter, men det som är viktigt på riktigt lämnas osagt när röken har lagt sig. Sedan verkar han ha en förhållandevis sund inställning till rikedom. Han föraktar andra youtubers som flexar med sina slantar.
Jantelagen (och/eller hans rika föräldrar) har skolat Pewdiepie hårt. Det skulle inte förvåna mig om han kommer börja betraktas som nästa Ingvar Kamprad på den här fronten. Nu önskar jag bara att Pewdiepie kunde rycka sig i kragen och ta ställningen mot de högerextrema kretsar som anammar honom. Det är inte bara skämt, tyvärr.
Ironisk humor är en väldokumenterad grogrund till grövre hat på nätet och med över 90 miljoner följare finns det tyvärr ganska mycket som kan börja växa. Men han kanske kan få vänta med det till efter han har fått 100 miljoner följare och vunnit mot T-Series? Pretty please.