Briljerar. Jackson Healey (Russell Crowe) och Holland March (Ryan Gosling) är varandras motpoler, men bildar en ovanligt fin, odynamisk duo i Shane Blacks "The nice guys". Foto: Daniel McFadden Foto: Daniel McFadden.
Actionkomedi, "buddy movie" och en handling som involverar en mördad porrfilmsstjärna – detta summerar några av de värsta sakerna jag kan föreställa mig samlade i en och samma film. Att regissörens Shane Blacks senaste film var "Iron man 3" gör knappast saken bättre.
Mina farhågor verkar besannas när basgången i The Tempations "Papa was a rollin' stone" inleder "The nice guys" – ett mer förutsägbart låtval har jag svårt att föreställa mig i en film som utspelar sig på 1970-talet.
Men så dyker Russell Crowe upp i bild, en sliten grizzlybjörn och levererar en briljant pastisch på noirgenrens samlade hårdkokta privatdetektiver – utan att hans rollfigur ens är en sådan. Men slumpen gör att Healey slår sina påsar ihop med en äkta privatspanare: den krökande änklingen Holland March (Ryan Gosling). Denna dysfunktionella duo får dessutom en oväntad hjälpreda i Marchs 13-åriga dotter Holly (Angourie Rice). Denna Veronica Mars i miniatyr visar sig ovärderlig när Healey och March snurrar in sig i ett fall som börjar med en porrstjärnas död och slutar i miljöpolitisk korruption.
Det är mindre grabbigt än "Kiss kiss, bang bang", Blacks regidebut från 2005, och de manus han skrev på 1980- och 1990-talet ("Dödligt vapen" med mera). Paradoxalt nog är det Crowes och Goslings förtjänst. Vem hade anat att dessa två skådespelar-machon ruvade på sådan talang för älskvärd situationskomik? Duons samspel är lysande, och varje gång rollfigurerna Healey och March glider mot det klichéfyllda, balanserar Crowe och Gosling med något oväntat.
På minussidan finns en på tok för spretande handling, en kronologi som inte riktigt lirar och ett fantasilöst musikval. Men ens motstånd ned till smulor.
Elin Dahlman/TT
Duons samspel är lysande.