Tillbaka. Jennifer Lawrence är tillbaka som Katniss Everdeen.
”Hunger Games”är tillbaka men den här gången utan dödliga spel.
I stället har Katniss Everdeen, även känd som ”Mockingjay” eller ”Härmfågeln” på svenska, anlänt till rebellerna och deras kamp mot den så förhatlige president Snow och hans diktatur.
Det blir inte så mycket action den här gången. Istället handlar det mer om hur Katniss psykologiskt påverkas av händelseförloppet.
Det finns därförmånga scener som berör. Som när hon besöker ett sjukhus där patienterna ser henne som ett hopp om en bättre värld.
Det är också intressant hur båda sidor använder nyhetsförmedlingen som en del av propagandan. Precis den sorts krigsföring som vi ser exempel på varje dag i nyheter av olika slag och i olika forum.
Jag är ju själv en pacifist av själ och hjärta, men samtidigt får ”Hunger Games” mig att fundera över när det är tillåtet att ta till vapen för en god sak. Och vem ska avgöra när offer är berättigade? Är det de som förtrycks eller är det deras ledare?
Jennifer Lawrence ärdessutom som alltid passande i rollen som Katniss Everdeen. Det här handlar om en ung kvinna som straffas för sin förmåga att känna empati. Hon har ett rättspatos inbyggt i sin kropp som hon aldrig dagtingar med.
Samtidigt finns kärleken med, till familjen och de nära vänner som hon har, inte minst Peeta och Gale.
Philip Seymour Hoffman hann spela in den här filmen innan han avled och varje scen där han medverkar känns som en hyllning till honom.
Jag gillar också Natalie Dormer som spelar Cressida med en självklar auktoritet.
Samtidigt är det lite irriterande att det slutar mitt i handlingen. Jag hade gärna sett del 2 på direkten.
