David Bowie och Jennifer Connelly i filmen ”Labyrint”. Terry Jones, som skrev manuset till filmen, är inklippt i mitten.
Fredag
Det finns en film på min dotter när hon är riktigt liten, knappt två år, då hon håller upp en tröja med ett tryck på och med entusiasm utbrister:
”David Bowie! De ä David Bowie!”
Det klippet kommer jag att titta på en repeat när jag sitter på ett ålderdomshem och inte minns just något annat. För det gör mig så glad.
Hon har nu hunnit bli fyra år och är fortfarande bra på att känna igen David Bowie. Prinsessan Bowie, som han hette under en period i vårt hus.
”Hon är så fin” säger dottern.
”Han är så fin”, rättar jag.
Hon ger mig en irriterad blick. Och jag tänker att en introduktion till filmen ”Labyrint” är en bra idé, så att hon lättare kan koppla ihop sångaren med bilder av Bowie. Filmen är en 80-tals klassiker där han spelar en trollkung som tvingar tonåriga Sarah att kämpa sig genom en labyrint för att rädda sin kidnappade lillebror. Allt inramat av katchig 80-talsmusik.
Jag visar henne balscenen där trollkungen och Sarah dansar till vackra ”When the world falls down” omgivna av glitter och tyll.
”Och där”, säger jag och pekar, ”Där är ju David Bowie”.
”Hmmm”, säger hon ganska ointresserat och tillägger ”Men vem är flickan?” och pekar storögt på Sarah.
Vi kom inte så mycket längre.
Några dagar efter att jag försökt med detta kom beskedet att Monty Pythons Terry Jones hade dött. Som ett stort Python-fan skulle denna krönika kunna handla om hans stora bidrag till modern komedi, men detta har det redan skrivits spaltmeter om. Istället vill jag uppmärksamma att han faktiskt var den som skrev manuset till just ”Labyrint” – filmen som präglade min barndom och som säkerligen till viss del formade mig som människa. Och som födde min kärlek till David Bowie. För det älskar jag Terry Jones.
När dottern blir större ska hon få se hela filmen. Och vill hon vid det laget fortsätta att säga prinsessan Bowie spelar det ingen roll, för jag tänker att om det är någon som verkligen inte skulle bry sig om könstillhörighet är det väl David Bowie.