Hur kul det än är att få se trailrar på nya filmer, veta allt om de senaste spelen, köpa och sälja onödig skit på onlineauktioner, hålla koll på vänner och bekanta på sociala medier eller se film/tv on demand, så vet jag inte om det är värt det alla gånger. Jag har nämligen gått och trott, eller velat tro, att världen trots allt är ganska snäll och folk är inte så dumma som de verkar. Men ack och oj så fel man har. Din närmsta krets är inte världen. Ditt flöde på sociala medier är inte verkligheten. Kommunikationssamhällets har en baksida.
Jag har gjort misstaget, precis som så många andra, och gått in i kommentarfälten på diverse tidningar och nyhetssajter (däribland Norran). Här samlas så många… hur säger man… så mycket ondska. Jag har provat argumentera med bekanta på Facebook. Sneglat på vad barndomsvänner tycker i känsliga frågor… och oj. Tsunamin av empatilös skit slår emot en. Det är inte bara porrsurfande troll som näthatar i dunkel belysning. Det är alla kön och åldrar. Nästan. Och folk tycker och hatar utan att ha på fötter. På helt vettlösa grunder.
Jag blir sjukt sugen på att göra en film i japansk skräckfilmsstil, där allt näthat manifesteras till en enda varelse, som lever på att äta upp och suga i sig kärlek, empati, sunt förnuft, vett och sans. En sak som växer likt monstret i "The thing"eller "The blob". En sak som påminner om både flickan i "The ring"och ungen i "The grudge", men som samtidigt kan ta formen av vem som helst: din släkting, din barndomsvän, din granne, barnens tränare eller dina närmaste bekanta kanske, eller som tar formen som Venom i "Spiderman 3"… eller en ring. Tänker även på filmen, som jag glömt namnet på, som slutar med att… spoiler alert!… att man tror att varelsen är död men då har den hoppat in i och blivit nallen… Huvva.
Ted Kjellsson