Tecknar ett porträtt av Torgny – ”Han har satt mer varaktiga spår än de flesta andra”

Torgny Lindgrens bortgång har fått påfallande stor uppmärksamhet. Kanske har denne eftertänksamt klurige son av Norsjö-bygden satt mer varaktiga spår än de flesta andra nutida svenska författare. Men i så fall, varför?

"I brokiga blads vatten” från 1999 är ingen av hans mera kända romaner. Men där förekommer en liten pojke, Toto. Från sitt sjätte till tionde år drabbas han av återkommande kvävningsanfall med hög feber och svår andnöd. ”Kanske hade de något med min tuberkulos att göra”, noteras liksom i förbifarten.

Men just då har provinsialläkaren i Norsjö kallat det hela luftrörskatarr. Modern får hemma i kammaren sköta honom så gott hon kan. Bland annat läser hon på Totos vädjan ur Uppenbarelseboken. Men plågad inför den krasslige pojken vill hon be om ursäkt för att han alls finns till. Berättar att hon tidigt under graviditeten uppsökt samme läkare, som ansett att hon var för svag att föda.

Men Toto säger: "Det gjorde inget". Nere vid mjölkbordet har han en stor, flat sten. På den samlar han grus, småstenar och kottar som han bygger till stora städer, ”Jag tror att livet har en innebörd”.

Toto, läs Torgny, tillfrisknar så småningom. Livet tar han aldrig för givet, men det fick verkligen en innebörd.

På sitt speciella sätt gav han tröst och glädje genom alla sina egna böcker. Från genombrottet med ”Ormens väg på hälleberget”, till en så pass bagatellartad skrift som "Maten i Västerbotten” tillsammans med matmamman Ella Nilsson.

Nu har han alltså lagt ner pennan för gott. Om du missat honom helt, börja förslagsvis med vännen Kaj Schuelers fina intervjubok ”Torgny om Lindgren” från 2013. Där ges fler nycklar till livshållningen och det lite snirkliga skrivsättet.

Som när han säger: ”Alla mina texter går egentligen ut på ett försvar för de svaga och utsatta. Jag skäms ibland för att jag inte varit tydligare, men samtidigt inser jag att hade jag varit tydligare hade jag kanske varit konstnärligt sämre”.

Med det verkligen inte oviktiga tillägget att livet är allvarligt, men inte så allvarligt att man inte kan få lov att skratta åt det, är det kanske dags att se hur han tillämpat detta genom sitt författarskap. Eller på nytt läsa något av det vi redan läst.

Samt, varför inte lyssna på någon av hans egna fantastiska uppläsningar, om det går. Där håller han definitivt världsklass.

Stefan Holmberg