Folk i allmänhet är rätt lättkränkta. "Fast, så får man väl inte säga i det här jävla landet?" Jag tänker ofta på det när jag läser kommentarfält, både de som är knutna till det jag själv skrivit och andra. Jag är i första rummet medveten om att en gör bäst i att inte läsa, men sedan är jag också för nyfiken för att låta bli. Detsamma gäller nog insändare. Arga, bittra, upprörda människor skriver insändare. Att läsa sådant kan förvisso vara uppfriskande, men jag hittar alltför sällan likasinnade där. Jag är sällan arg, bitter och upprörd. När jag är det skriver jag här.
Häromdagen läste jag en insändare här i Norran. För att göra en lång, eller längre åtminstone, historia kort så handlar den om hur någon tycker att Skellefteå, som denna någon "trodde var en hockeystad", inte gör tillräckligt för att berätta att Skellefteå AIK är i finalspel. Utsmyckningen av staden kallas "fjuttig, grå, trist" och borde lysa svart och gul. Som grädde på moset skriver människan även under med "Svartgul", fantastiskt. Hen tycker att det skulle vara "underbar reklam för Skellefteå".
Och nu är jag här; arg, bitter och upprörd. Leds. Jag gick över Möjligheternas torg idag. I så gott som vartenda skyltfönster längs Nygatan är svart och gult den röda tråden. Flaggorna i samma färger vajar längst E4:an. Jag har inte själv hunnit se ballongen, men jag har hört talas om den fyra meter i diameter stora ballongen vid Campus. Ingenting får så stor uppmärksamhet i den här staden som hockeyn. Ingenting syns på samma sätt, ingenting är så omskrivet, omtalat. Ingenting gör mig så leds som när jag berättar att jag kommer ifrån Skellefteå och det direkt leder till frågor om hockeylaget som inte intresserar mig. Jag önskar att ni höll med om att less is more. Jag är leds, har fått nog. Jag ska aldrig mer skriva om hockey.
Emelie Häggström
