Att bli ansedd till pionjär inom en musikgenre är en tvivelaktig utmärkelse att få. För det som en gång ansågs vara banbrytande är ofta utdaterat några år senare och kräver således en ständig pånyttfödelse. Brittiska progressiv-rockarna Yes är i precis den sitsen. Hyllade för sitt 60- och 70 tal men fast i famlandet efter en ny guldådra.
”Heaven and earth” är stundtals plågsamt tråkig och den plastiga symfoniproduktionen sänker ett plågsamt skimmer av ett Pink Floyd-coverband över skivan. Det finns förlåtande stunder, såsom den 80-talsdoftande ”The game” och Queen-iga ”In a world of our own”.
Det var bättre förr. Jo, faktiskt.
Anders Samuelsson