Debattör. Stina Oscarson berättar att författaren Sara Lidman är en stor förebild.
På stranden i Östanbäck finns en stor böljande sänka. För trettio år sedan spenderade Stina Oscarson och hennes bror en hel sommar med att gräva en tunnel till USA för att tala den amerikanska presidenten till rätta och mäkla fred på jorden. Idag finns en övervuxen grop kvar som monument för den urkraft som människan besitter när hon tror att världen är möjlig att förändra.
Det här är en av texterna som inleder Stina Oscarson senaste essä ”Inte enberättelse”.
– Jag har aldrig varit någon dagboksskrivare, säger Stina Oscarson när jag frågar henne var de korta texterna i essän kommer ifrån.
Stina Oscarson berättar dock att hon alltid har skrivit anteckningar över tankar och händelser som inträffar. Skrivandet är ett sätt för henne att förstå tillvaron berättar hon, ett sätt att förstå samhällets strukturer och orättvisor och hur vi kan bekämpa dem.
– Anledningen till att jag ville skriva en bok var att jag hade en massa pusselbitar som jag upptäckte hängde ihop och som jag ville foga samman till en berättelse, säger Stina Oscarson.
I sina anteckningar om rättvisemärkta vindruvor, konflikten med Sveriges Radio och överhörda dialoger på Espresso House växte en bild över samhällets grundläggande värderingar fram. Ett samhälle med en stark varumärkeskultur.
– Det är slående när man tittar på utvecklingen i samhället. Så fort något blir ett varumärke förlorar det sin kraft att förändra. För att kunna förändra något måste vi organisera oss. När ABF och Sveriges Radio börjar prata om att värna om sitt varumärke då är man illa ute.
Hon märker även hur hon själv blivit en del av varumärkeskulturen som hon kritiserar.
– Ju mer aktiv röst jag är ju mer blir jag varumärket ”Stina Oscarson”. Bokar man mig till en föreläsning så har man en idé om att man får lite radikalitet, säger hon och skrattar.
Men nu när du har skrivit en bok, stärker inte det ditt eget varumärke?
– Förhoppningsvis gör boken det mer komplext. Jag har försökt värna om komplexiteten. Jag skulle kunna fokusera på skitstövlarna på Sveriges Radio och skriva en 500 sidor lång roman om en arbetsplatsskildring från Sveriges Radio. Det skulle ge mig jättemycket uppmärksamhet och intervjuer men för mig är det helt ointressant.
2014 berättade Stina Oscarson om sin kamp med sjukdomen anorexi i en intervju i tidningen Filter. Kort där efter valde Stina Oscarson att sluta som chef för Radioteatern. Anledningen var att cheferna på Sveriges Radio valt att omplacera henne. I sin nya bok skriver hon om orden hon fick höra; ”Man kan inte vara chef på Sveriges Radio om man blottar sin svaghet offentligt på det sätt som du har gjort”.
Stina Oscarson må under de senaste 30 åren ha bytt spaden mot pennan men hon berättar att hon aldrig kommer att sluta göra motstånd och tro att världen går att förändra.
– Då jag inte orkar göra motstånd längre kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
Då jag inte orkar göra motstånd längre kan jag lika gärna lägga mig ner och dö.
