Stina Jackson beskriver framgångarna som overkliga. Nu arbetar hon med sin andra roman.
Inne i lägenheten på Moröhöjden blandas doften av kaffe med brännande solsken som letar sig in från balkongen. Stina Jackson slår sig ner i den bruna skinnsoffan, häller upp en kaffekopp samtidigt som hon småpratar med sin pappa. Det är bara timmar sedan hon landade i barndomsstaden Skellefteå.
– Jag blir så blödig och rörd av att vara här. När jag skulle landa blev jag nästan tårögd över att titta ut över vyerna. Det låter lite löjligt, men så var det, säger hon.
Framför henne på vardagsrumsbordet ligger den, 300 sidor som gjort Stina Jackson till ett välkänt författarnamn, ett stjärnskott på spänningshimlen – "Silvervägen", debutromanen som släpptes i maj 2018 och som sedan dess sålts till 27 olika länder, mottagit utmärkelser som årets kriminalroman och hyllats av allt från recensenter till läsare. Förra veckan befann hon sig på Gotland för att ta emot den senaste utmärkelsen, nordiska kriminalromanpriset Glasnyckeln, och i onsdags besökte hon Nyhetsmorgon på tv4 där självaste Leif GW Persson stämde in i hyllningskören.
– Det här senaste året, efter att "Silvervägen" kom ut, ja vad ska man säga? Det är svårt att ta in. Jag hade aldrig kunnat drömma om att det skulle gå såhär bra. När jag satt där på Nyhetsmorgon och såg hur Leif GW Persson sa att han tyckte om min bok kändes det helt overkligt, säger hon.
Priset för årets kriminalroman är utformad som en gyllene kofot, som Stina Jackson nu mottagit.
Allt började för några år sedan. Stina Jackson befann sig hemma i Denver, USA, där hon bor tillsammans med sin man och hade just hoppat av juristlinjen. Vad skulle hända nu? Vad ville hon göra? Hon ställde sig själv frågor som hon redan visste svaret på – hon ville skriva, men var det ens möjligt? Efter att ha sett en dokumentär om kvinnor som försvann spårlöst efter glesbygdens vägar i Kanada, highway of tears som den kallas, var det som om något föll på plats. Det var det här hon skulle berätta om, men med sin egen hembygd som fond. Lelles bilfärder längs riksväg 95, eller silvervägen som den också kallas, i ett desperat sökande efter sin försvunna dotter är lika mycket ett spänningsdrama som ett vykort från våra skogar.
– Jag skrev mig tillbaka till de här platserna, de som jag saknat så mycket. Jag brukar säga att "Silvervägen" är ett kärleksbrev till mina hemtrakter. Men jag var nervös över hur skildringen skulle uppfattas – jag som bott utomlands så länge, ska jag komma här och beskriva Västerbotten? Istället fick jag bara kärlek, speciellt här från Skellefteå. Jag vet inte vad det är, men det känns som att folk håller varandra om ryggen på ett fint sätt här, säger hon.
Hon besöker Västerbotten för att samtala om sitt skrivande, bland annat på Senioruniversitetet, men också för att hälsa på sina föräldrar och farmor. Det är första gången hon befinner sig på platsen som inspirerade till "Silvervägen" sedan den stora framgången sköljde över Lelle och hans nattliga bilfärder.
– När jag var här förra sommaren hade boken just släppts, och jag hade min allra första signering på bokaffären. Det kom lite folk, men då visste ju ingen vad det var för bok, säger hon.
Stina Jackson hälsade bland annat på sina föräldrar, som bor på Moröhöjden i Skellefteå.
Stina Jackson sneglar ut mot tallarna som sträcker sig upp mot Skelleftehimlen.
– Min pappa brukar säga: "Så fort du kommer hit så springer du ju bara ut i skogen" och det är sant. Svenskarna har en så speciell relation till naturen, här lever man med den istället för att bara besöka. Den inspirerar mig otroligt mycket, och en del av mitt syfte med boken var att sätta norra Sverige på kartan. Att skriva om vårt hem, våra vägar och vår natur, säger hon.
Efter att hon samtalat på Senioruniversitet ska hon sätta sig i en bil och köra längsmed silvervägen, precis som Lelle men med en farmor utanför Arvidsjaur som mål.
– Det är speciellt att befinna sig på platserna jag skrivit om. De fortsätter att inspirera.
Hon arbetar just nu med bok nummer två, som har fått titeln "Ödesmark". Det var självklart att hon skulle återvända till norra Sverige i sitt skrivande, den här gången till Norrbotten.
– Den går lite i samma anda, med en mörk mordhistoria som grund. Allt utspelar sig i en fiktiv liten by utanför Arvidsjaur och jag skulle säga att den handlar om familjeband, lojalitet och en vilja att bryta sig fri. Samtidigt berör den relationen mellan inlandet och kusten – att det är långa avstånd, polis och ambulans finns inte alltid nära. Jag har alltid dragits till inlandet.
Hon stannar i Västerbotten i några dagar, men drömmer om att återvända mer permanent.
– Jag trivs väldigt bra i USA, men i framtiden vill jag åtminstone ha någon stuga här. Jag har hjärtat på två ställen, jag kommer alltid älska Skellefteå, säger hon.