Djupt i skogarna i North Carolina huserar träskrockarna Weedeater. Med en förkärlek för gamla förstärkare, månskensdricka, rökelse och Sleeps klassiska album "Dopesmoker" har bandet sedan 1998 hivat ur sig trögflytande doom och sludge med mycket njutbart resultat.
Femte albumet "Goliathan" är inget undantag. Visst, skivan är ingen ny "God luck and good speed", Weedeaters toppnotering, men är ändå fylld till bredden med rökiga och mögliga riff som lämnar en liten frän doft i näsan. Intressant med Weedeater är att trots att bandet rör sig i en genre där man gärna ska spela så långsamt och tungt som möjligt med så långa låtar som möjligt väljer de bara att göra det förstnämnda. Låtarna på "Goliathan" är stenhårda, svängiga och grisiga, men inte speciellt långa. Vilket är ganska trevligt. Det är svårt att bli less. Man lyssnar gärna igen. Och igen.
Något som alltid är tydligt när Weedeater spisas är sångaren och basisten Dave Dixie Collins säregna stämma. Man kan lätt tro att den kepsbeklädda och skäggige mannen som en gång var tvungen att ställa in en turné för att han skjutit sig själv i foten med hagelgevär har en djup avgrundsstämma. Fel. Han låter snarare som en fräsande vildkatt. Rekommenderas!
Dennis Fahlgren