I huvudrollerna. Rupert Friend och Hannah Ware i agentfilmen "HItman: Agent 47". Foto: Reiner Bajo Foto: Reiner Bajo.
Genom åren har det i Hollywood gjorts försök att ta den så lockande lukrativa dataspelsbranschen i handen för att göra gemensam sak. Att para välkända spelvarumärken med filmiska komponenter borde, i teorin, vara ett säkert sätt att locka en köpstark målgrupp till biosalongerna. Ibland går det hyfsat, som med filmerna om Lara Croft och "Resident evil". Men den här trenden lär hålla i sig och frågan är väl bara när det stora genombrottet kommer. Ledtråd: Det blir inte med "Hitman: Agent 47" i alla fall.
Här ligger ett gammalt agentprogram, skapat under efterkrigstiden för att genetiskt förbättra agenter till perfekta mördarmaskiner, till grund för dramat. Rupert Friend ("Homeland") spelar en av dessa specialagenter, nummer 47 i ordningen. Han har i uppdrag att hitta Litvenko, den försvunne skaparen av agentprogrammet. En väg är att gå genom dennes dotter, som också letar efter sin pappa. En stapelvara i agentfilmssammanhang är det internationella brottssyndikatet och ett sådant dyker också upp. Och det är också på jakt efter Litvenko. Mest intressant här är att det tydligen krävs total kontroll över världens samtliga övervakningskameror för att bli tagen på allvar som internationellt brottssyndikat. Det samt en generellt stram look.
Nå. Riktigt varför forskningen kring agentprogrammet helt har stannat av efter att den ålderstigne Litvenko avvikit framgår aldrig. Det mesta gällande motiv, karaktärer och moral är grumligt. Men det är onekligen stundtals snyggt koreograferad action som utspelar sig och dottern Katia och Agent 47 får till ett snyggt samspel i filmens tredje akt. Det hade man gärna sett mer av. Men i det stora hela är det nog mycket roligare att spela "Hitman: Agent 47" än att se den på bio.
Miranda Sigander/TT
I det stora hela är det nog mycket roligare att spela 'Hitman: Agent 47' än att se den på bio.
Rupert Friend som specialagent nummer 47 i "Hitman: Agent 47". Foto: Reiner Bajo Foto: Reiner Bajo.