Foto: Emilie Sjölund
Äntligen, tänkte nog många när det blev klart att Göteborgsbandet Graveyard skulle besöka Trästockfestivalen. För de två föregående åren gled bandet utom räckhåll för festivalens artistbokare. Om det var värt väntan då? Jo, tack. Jisses, vilken fantastisk spelning Graveyard bjuder på.
Det börjar dock lite underligt då en gänglig karl i turkos helkroppsoverall äntrar scenen. Det visar sig snabbt att det är bandets basist. Mycket märkligt är det i vilket fall som helst. Har han förlorat ett vad, eller är det ett skämt bandmedlemmarna emellan? Det är dock inget som spelar någon roll när bandet sparkar igång sekunden senare.
Graveyard spelar som att det gällde livet. Det är underbart att bevittna. Och den dynamik bandet skapar när de ledigt blandar lugnare spår med riktigt svettiga rökare är omöjlig att inte totalt kapitulera inför. Och vet ni vad som är pricken över i:et? Jo, det blir inget extranummer. Graveyard har vett nog att sluta på topp. Det, förstår ni, är en svår konst att bemästra.
Dennis Fahlgren
Foto: Emilie Sjölund