På Sophie Zelmanis tionde album sedan debuten för tjugo år sedan är allt sig likt. Precis sig likt. Med ständige följeslagaren Lars Halapi vid sin sida är "Everywhere" varsam, viskande pop framförd med yrkesmässig stolthet. Men skivan får nog finna sig i att bli 2014 års Norah Jones-alibi: det är omöjligt att lyssna på den utan att se glosan "höstmys" blixtra för ögonen. Försiktigheten och varsamheten, som är Zelmanis signum, blir till slut nästan provocerande. Även om man inser att det är som att bli arg på ett för gulligt barn.
Sara Haldert/TT
Sara Haldert/TT