Runa. Efter 20 år säger Totalt Jävla Mörker adjö.
"Efter tjugo års slit stämplar vi ut och släcker ner. Beslutet är taget i största oenighet och med största ambivalens." En minut i tolv en onsdag i mitten av november publicerades raderna på Facebook. Profilbilden byttes ut till en runa, 1997 - 2017, och plötsligt stod det klart att Skellefteås argaste band snart inte finns mer. Totalt Jävla Mörker befinner sig just nu i någon slags skärseld, för att om fem spelningar begravas, återvända ner i underjorden.
Ikväll är det premiär för avslutningsturnén, på klubben Out of step i två av medlemmarnas nuvarande hemstad Umeå.
– Just nu är allt sjukt, sjukt stressigt, säger Fredrik Lindkvist.
Han är en av två sångare och var med alldeles från starten, i en källarlokal på en fritidsgård i slutet av 90-talet. Att lägga ner något så starkt sammankopplat med sin egen identitet beskriver han som fullt av motstridiga känslor.
– Att vara med i det här bandet är minst sagt kärvt ibland. Vi brukar skämta om den norrländska bitterheten som bor i oss, och i vår musik. Den senaste tiden har det blivit många meljtrådar om samma sak, och vi kom inte framåt. Någonstans där började vi prata om att lägga ner.
En smärtfri splittring hade rimmat illa med Totalt Jävla Mörkers essens. Därför ryms inga vänliga fraser kring samförstånd i presstexten, därför har beslutet stötts fram ur en velig avighet och olika åsikter.
– Så är det. Vi har inte alls varit eniga, det här bestämde vi efter mycket mumlande. Men vår sista fullängdare släpptes 2009 och jag vill inte bara spela gammalt material. Och vi har försökt men tillslut får man ställa sig frågan: vad har man för rättfärdigande som artist om man inte skapar nytt? säger Fredrik Lindkvist.
Totalt Jävla Mörker har antagit många skepnader genom åren. När de bildades hade bandet två andra sångare – Anders Lindqvist och Inge Johansson, som numera spelar med amerikanska Against Me! – men några år senare bytte Fredrik Lindkvist trumpinnarna mot mikrofon för att 2006 få sällskap av Joakim Staaf-Sylsjö. Ögonblicket som sammanfattar genombrottet skedde när Skellefteå fick utmärkelsen årets popstad 2002 och anordnade en musikfest, där Totalt Jävla Mörker spelade. I publiken fanns representanter för skivbolag och resten är, som man säger, historia – trogna fans, stora scener och en av Skellefteås största musikexporter.
– Allt växte mycket större än vi tänkt, det blev som ett monster. Det vi nu varit med om kunde vi inte ens föreställa oss när allting började, på fritidsgården E4:an i Skellefteå. Jag kommer ihåg de första kaosartade repen, hur vi spelade så högt att personalen kom ner och sa att vi skulle ge oss, säger Fredrik Lindkvist.
Det var också där, i den lilla replokalen med undermålig luftkonditionering, som grunden till soundet lades. Där kanaliserades småstadsilskan i musiken, där letade sig den politiska kängpunken in i instrumenten.
– Vi ville provocera. Vi skrek ut vår frustration i en stad som var ganska timid, vi drog allt till sin spets. Om vi var arga över något skrev vi text som var tre gånger så arg. Och det tog vi också med oss till spelningarna. Vi uppträdde nakna, i kvinnokläder – allt för att nå ut och skaka om.
Under den krokiga 20-åriga resan har mycket förändras. Allt från bandmedlemmar till vem som spelar vad och huruvida Fredrik Lindkvist är med eller inte, då han tog en paus på fem år och var tillbaka igen 2015. Men något som varit konstant är det musikaliska uttrycket och den vemodigt bittra aura som, medvetet, omringat bandet.
– Jag tänker att vi ändå bröt en del musikaliska barriärer. Vi är kängpunk, men blandar det med black metal och hardcore. Du får tolka oss som du vill, det man kan konstatera är att vi spelar politisk hård musik.
"Ni som säger att 'Skellefteå - det är en vacker stad' har aldrig åkt på stryk vid älvens strandpromenad" sjunger de i "Möjligheternas stad" från 2002. Stroferna om hemstaden har blandats med hårda nävar mot allt från rasism och klasshat.
– Vi har alltid velat anamma det norrländska svårmodet och det har varit en del hårda ord mot Skellefteå, även om vi gått lika hårt åt Stockholm också. Tonen vi använder när vi pratar om stan är mycket lättsammare nu, men det finns en slags hatkärlek.
Fem spelningar återstår, fem urladdningar. Sedan – totalt jävla mörker.
– Det går inte att sammanfatta de här åren. Det har varit så mycket, det har varit allt från att spela på Byske badhus för en tusenlapp till att möta fans som tatuerat in vårt bandnamn. Då blir man nästan lipfärdig. Det låter klyschigt, men den här turnén är för dem. Jag har mina andra band Sista Brytet och Riven, så jag vet att jag kommer fortsätta med musik. Men ingenting kommer vara som Totalt Jävla Mörker, säger Fredrik Lindkvist.
Jag tänker att vi ändå bröt en del musikaliska barriärer.
Förbereder. Christian Augustin och Fredrik Lindkvist i sin replokal i Umeå.
Farväl. Fredrik Lindkvist, Thomas Karlsson. Christian Augustin, Victor Brandt och Joakim Staaf-Sylsjö utgör Totalt Jävla Mörker.