Dottern får inspiration från Chico Marx och hans pianospelande.
Fredag
Lillstintan vår, den snart blivande treåringen, brukar plocka ut en specifik bok ur bokhyllan. Det förvånar mig att hon väljer just den boken då ryggen är svart och rätt trist jämfört med alla färgglada böcker som trängs däri. Sedan bläddrar hon i den och efter det pekar hon alltid på omslaget och frågar:
”Vem är det där?”
På omslaget är Harpo Marx (skådespelare som stod på höjden av sin karriär på 30-talet). Jag gillar Harpo Marx. Dels för att jag tyckte att han var så fenomenalt rolig när jag var liten. Jag var liksom i rätt målgrupp för hans spelstil – han snubblade, blåste upp kinderna och kommunicerade med en tuta – helt rätt alltså för en liten typ som inte riktigt bemästrat engelskan och därför inte förstod brodern Grouchos kvicka skämt.
Men också för att jag läst många böcker om bröderna Marx och Harpo var så enormt omtyckt. En tystlåten, smått galen och snäll typ som snabbt kunde spela vilket instrument som än sattes i hans hand. I dokumentärer vittnar hans brorsbarn om att det var hem till Harpo de gick när deras föräldrar brottades med spelmissbruk och otaliga skilsmässor. Bror Groucho skrev själv att enda gången han gråtit i vuxen ålder var vid Harpos begravning.
Nåväl, en dag följdes frågan av:
”Jag vill se Harpo!”
Hjärtat gjorde ett litet glädjeskutt och jag letade fram ett musiknummer med bröderna Marx. Hon gillade klippet – men brydde sig inte nämnvärt om Harpo. Istället blev hon helt begeistrad av en annan av bröderna, Chico, som i klippet spelade piano. Så pass att hon släpade sitt lilla röda leksaspiano in i vardagsrummet, klinkade på det och utbrast:
”Mamma! Jag spelar jättefort som Chico!”
Hon kan mycket väl vara den första som valt Chico som favorit. Men visst, det duger. Nästa steg blir att se en hel film. Kanske kan hon lära sig ett av Chicos trick, spela piano med en apelsin – det skulle nog imponera på kompisarna på förskolan.