Står varann nära. Kirsten Stewart och Julianne Mooore som mor och dotter i ”Still Alice”. Foto: JOJO WHILDEN .
Det finns en nyckelreplik i filmen om Alice Howland. Det är när hon säger: ”Jag önskar att jag hade cancer”.
Så känner hon nämligen inför den sjukdom hon diagnosisterats för, nämligen Alzheimer. Sjukdomen som tar ifrån oss alla minnen, sjukdomen som förändrar vår personlighet.
Samtidigt en sjukdom som är så svår att förstå. Hur en människa kan förändras så mycket. Och hur det gör att omgivningen reagerar så annorlunda jämfört med någon annan allvarlig åkomma. Det är ingen som bär rosa band eller odlar mustasch för ett lidande som är så smärtsamt både för den drabbade och deras anhöriga.
Alice Howland får diagnosen när hon står på toppen av sin karriär. En kvinna på 50 år som sett sina tre barn växa upp och fortfarande har så mycket ogjort i livet.
Hon lyckas dölja sin sjukdom genom att göra minnesnoteringar. Men till slut inser hon att det inte längre går att ljuga vare för sig själv eller sin familj.
Just den delen lyckas Julianne Moore få fram med en sådan smärtsam inlevelse att det gör ont långt in i själen.
När hon dessutom får veta att hon bär på en gen som kan ha spridits vidare till hennes barn blir det förstås också ett själsligt trauma. Det är på sitt sätt ett hårdare straff än att själv bli sjuk.
Det är omöjligt att låta bli att gråta när det blir som tuffast. Dessutom på ett sätt som inte känns för sentimentalt. Det är helt enkelt vardagen i en persons liv som håller på att suddas ut för alltid.
Julianne Moore bjuder på stort skådespel i huvudrollen. Hennes känslor känns helt äkta. Hennes psykiska förändring är så plågsamt nära. Det är sällan en Oscar känts så motiverad.
Jag måste också ge beröm till Kirsten Stewart som spelar yngsta dottern Lydia. Hon är den som står sin mamma närmast. En ung kvinna som inte blundar för verkligheten men samtidigt är den som vågar ta de konflikter som kan uppstå.
Sammantaget är det här en film som är nödvändig för att förstå en sjukdom som just är så svår att förstå.
Det är omöjligt att låta bli att gråta när det blir som tuffast.