Stjärna. Amy Winehouse under ett av sina uppträdanden. Foto: Nabor Goulart.
Amy Winehouse hade en fantastisk sångröst. Hennes talang var obestridlig, hennes utstrålning var magisk och ändå gick allt på tok.
Det här är dokumentären om hennes allt för korta liv och det är en beskrivning av en människa som var så skör att hon inte klarade av att leva vidare.
Regissören Asif Kapadia skyller inte på någon att det gick som det gick. Han har istället gjort en dokumentär som visar upp hennes liv utan pekpinnar. Istället en evig kärlek och en smärtsam sorg över att hon hittades död 2011. Då var Amy bara 27 år.
Det börjar förstås med hennes barndom och hon hade det inte lätt då heller. En flicka som ville protestera och gjorde det på ett destruktivt sätt. Hennes bulimi yttrade sig till exempel redan då. Utan att hon fick hjälp av vare sig sin mamma eller sin frånvarande far, Mitch Winehouse.
När genombrottet kom, hon blev en stor stjärna, så hittade hon sin tillflykt i ruset. Både med alkohol och så småningom tung narkotika.
Omgivningen såg dessutom inte till hennes problem, utan istället, utan att det sägs rent ut, som ett sätt att tjäna pengar och profitera på hennes framgångar.
Naturligtvis lider jag med Amy Winehouse när drevet börjar gå. Hon blir lovligt villebråd för elaka skämt, paparazzi jagar henne och hon kan inte leva det normala liv som hon kanske innerst inne önskade sig. Att få uppträda på små jazzklubbar och framföra sina så personliga texter.
Att hennes pojkvän, som hon älskade så mycket, också hade problem gjorde förstås inte saken bättre. Men det känns som att det inte går att skylla på honom. Amy hade förstås ett personligt ansvar och det går inte bara att anklaga omgivningen, vilket jag också tycker att filmen visar.
Däremot är jag uppriktigt sagt ledsen över att hennes pappa Mitch Winehouse, var ett sådant, jag hittar inget annat ord, svin.
En man som övergivit sina barn och dyker upp när Amy blivit rik och känd. Då passar det att sola sig i glansen och faktiskt utnyttja sin dotter för eget välbefinnande.
Det här är en film som verkligen får oss att njuta av Amy Winehouses musikaliska genialitet. Samtidigt en påminnelse om hur smärtsamt ett liv i strålkastarglansen kan vara.
Amy hade förstås ett personligt ansvar och det går inte bara att anklaga omgivningen, vilket jag också tycker att filmen visar.