Julian Casablancas slår knut på sig själv både en och fem gånger för att pressa ut det mesta ur sin röst; från falsettpop i "Take me in your army" till ett hårdrocks-alter ego i "Where no eagles fly" tillbaka till den välkända The Strokes-stämman i ett flertal andra spår.
Och som inte det vore splittrat nog verkar det som att kollaborationen med The Voidz inneburit att de på gammalt hederligt punk-vis skapat en skiva efter devisen att allt kan söndras och sättas samman efter förmåga. Det skramlar, skriker och gnisslar när ackorden försöker skapa melodier och kvar blir ett oigenkännligt konstprojekt som i slutändan blir en parentes i sagan om herr Casablanca.
Anders Samuelsson