Viktoria Melinder, Linda Tubler, Karin Nordgren och Marie Lindgren är en del av Skogens styrelse.
I Skellefteå finns ett 20-tal yrkesverksamma bild- och formkonstnärer, men antalet som verkar på deltid eller hobbybasis är dock betydligt fler än så. Runt om i kommunen trängs penslar i hemmaateljéer, källarutrymmen eller extrarum. Någon gemensam samlingsplats för konstnärer finns nämligen inte. Marlene Josefsson, konstkonsulent på Museum Anna Nordlander, reagerade på verkstadsbristen – var ska egentligen konstnärer få plats och utrymme? Var ska de mötas? Hur ska de kunna få utbyte av varandra? För två år sedan inleddes därför en förstudie.
– Vi ville undersöka behovet av konstnärliga kollektivverkstäder i Skellefteå. Vad tyckte och kände konstnärerna som finns här i bygden? Är de intresserade av en kollektivverkstad? Svaret var ja, säger Marlene Josefsson.
Just nu samlas Skogen oftast på Nordanå för att planera och inspirera.
16 konstnärer deltog i den första kartläggningen och fram trädde en bild av svårigheter kring att hitta en ateljé samt bristen på gemensamma verkstadslokaler för keramik, trä och metall. Ur förstudien växte något konkret fram – en skog. Närmare bestämt Skogen, en konstnärsförening som vill utveckla och sammanföra Skellefteås konstnärer.
– I samma veva som förstudien avslutades bildades vi, i november 2017. Vår förhoppning är att vi kan skapa en kollektivverkstad här i Skellefteå, det är vad vi jobbar mot, säger Marie Lindgren, ordförande.
På Nordanåcaféet blandas ljudet av fingrar mot datatangenter med skratt och samtal. Längsmed ett av borden sitter Linda Tubler, Viktoria Melinder, Marie Lindgren och Karin Nordgren. Bland dem ryms många olika konstuttryck, men också viljan att göra Skellefteå till en bättre plats för arbete med konst, som en del av föreningen Skogen.
– Det finns yrkesverksamma konstnärer här, men tyvärr är det många som flyttar. Man begränsas av bristen på mötesplatser och arbetslokaler. I varenda stad längsmed Norrlandskusten finns kollektiva verkstäder – Umeå, Luleå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall och Gävle – men inte i Skellefteå, säger Marie Lindgren.
Vad innebär då en kollektivverkstad? Det handlar om en plats för skrymmande arbeten, och utrustning som inte får plats i en enskild ateljé. I förstudien uttrycktes bland annat ett behov av brännugn, travers för tunga lyft och en välutrustad trä– och metallverkstad.
– En sådan satsning skulle betyda jättemycket, både för oss personligen men också för kommunen. Själv kommer jag härifrån och är bosatt i Gävle, men hoppas kunna arbeta här mer och kanske i förlängningen också flytta hit. Men då behöver jag en plats att arbeta på, säger Marie Lindgren.
Konstnärsföreningen har i nuläget kring 20 medlemmar, och jobbar aktivt med att ta fram förslag till en framtida kollektivverkstad. Drömmen hade varit om de fick husera i Västerbottensteaterns lokaler efter att den verksamheten flyttat till nya kulturhuset, menar de.
– Det är en lokal vi tittat på, och som skulle fungera perfekt för ändamålet. Byggnaden är redan anpassad till skapande och det hade varit väldigt synd om den såldes och nyttjades till annat. Möjligheter till tillhörande ateljéer och annat yrkesverksamt konstarbete finns redan i lokalerna, säger Marie Lindgren.
Linda Tubler, Viktoria Melinder, Marie Lindgren och Karin Nordgren längtar efter en kollektivverkstad i Skellefteå.
De beskriver alla konstlivet i Skellefteå som blomstrande, men också splittrat. För vad händer när bristen på ateljéer är stor? När det inte finns någon naturlig plats? Unga konstnärssjälar flyttar, söker sig till städer som Umeå, där det finns både verkstäder och ateljéstöd från kommunen.
– Det finns många som vill etablera sig här, men som inte hittar ett sammanhang eller plats. Dessutom är det viktigt att påminna kommunen om att konstnärer sitter på en kompetens som kan komma till nytta i samhällsutvecklingen i stort. Konst och konstnärer är viktiga i en levande stad, dessutom är vi företagare som så många andra, säger Marie Lindgren.
– Och det skulle också innebära en riktig satsning på yrkesverksamma konstnärer. För mig personligen hade det till exempel betytt jättemycket. Det hade inte bara inneburit en plats för att skapa, utan också en plats där du kan möta andra konstnärer, inspireras och lära sig ännu mer, fortsätter Linda Tubler.
En fysisk plats att samlas på dröjer, men föreningen Skogen gror i allra högsta grad.
– Just nu är vi mitt uppe i projektet Skogen hälsar på. Det innebär att vi åker ut till företag, förberedande konstskolor och andra aktörer inom konstområdet för att se ifall vi kan samarbeta med dem när vi behöver skapa något med en viss teknik eller andra sammanhang för konstproduktion. Tanken är att bygga upp en slags resursbank och i framtiden hoppas vi att konsten får ännu mer förutsättningar för att växa här i Skellefteå. Det är vår drivkraft, säger Marie Lindgren.