Minns ni när Darkness slog igenom med sin glammiga och charmiga "I belive in a thing called love"? Det var snart 12 år sedan och mycket talar för att de nådde sin karriärtopp där och då. Låtarna på "Last of our kind" är inget att skriva hem om och frågan är om inte detta var sista tåget som passerade mot en comeback till storhetsperioden. Skivan maler på och med några få undantag har jag glömt den sekunder efter sista låten ebbat ut.
Att Mariah Carey har wailat sånger sönder och samman för att visa upp sin pipa i tid och otid är ingen hemlighet. Med detta i åtanke; om jag aldrig mer behöver lyssna på Justin Hawkins falsettröst under resterande tid av mitt liv vore detta en nåd snarare än straff. Den dyker upp i de mest onödiga lägen och är, faktiskt, skivans svagaste punkt
Anders Samuelsson