Powerpop. Ja så envisas alla med att kalla den genre som blivit synonym med den kanadensiska gruppen. Jag vet inte de exakta kriterierna, men jag skulle hellre kalla det för playpop. För det är med sällsam lekfullhet som de framför de 13 spåren. I sin tv-spels-elektrofierade hyllning till 1960-70- och 80-talets pastischer utvinns ett uttryck som tilltalat mig något alldeles oerhört. "War on the east coast", "Born with a sound" och "Dancehall fomine" är tre tempostarka favoriter som höjer pulsen på vem som helst.
Intensiteten är påfallande hög och ibland vill man nästan dra i handbromsen för att hinna uppfatta alla ljud, rytmer och stämmor som flimrar förbi. Men jäklar vad bra det är.
Anders Samuelsson