Mitt i. Förhoppningen är att Molnet snart ska släppa ett fullängdsalbum.
I ett svenskt lexikon beskrivs ett moln som en atmosfärisk ansamling av kondenserat, fruset vatten. I musikvärlden definieras moln som något annat. Det är Albin Marklund, Skelleftesonen som flyttade till Göteborg. Det är en del av Skellefteband som Salenko och Vote Dukakis som omformats till något annat. Som ångat bort, kondenserats och sedan frusit. Och blivit Molnet.
– Det är svårt att döpa saker. Men jag skrev ner olika ord och fastnade för Molnet. Bokstäverna var fina tillsammans, det var något estetiskt över det hela. Sedan tycker jag om ord på svenska, samtidigt som jag sjunger på engelska. Det är luddigt, betyder inte så mycket. Och så vill jag ha det. Lite brusigt, så att musiken kan förändras med mig, säger Albin.
Han tar en banan och häller upp en kopp starkt, ångande kaffe. Frukost, påpekar han. Det blev sent kvällen innan, då han passade på att göra en spelning i samband med ett besök i sin gamla hemstad. Flytten 110 mil söderut, från tallskog till kullerstensgator, från Lejonströmsbron till Hisingsbron, skedde 2012. Det var en process som inte bara förändrade Albins vardagsliv, utan också hans musik.
– Molnet hade nog inte hänt om jag inte flyttat. När jag bodde i Skellefteå så spelade jag i band där det handlade om kollektivt, demokratiskt skapande som vi tänkte fortsätta med trots att vi bodde på olika håll. Men det rann ganska snabbt ut i sanden, och jag insåg att jag var tvungen att göra musik på ett annat sätt, säger han.
Som så många andra Skelleftemusiker berättar han om en tonårstid som spenderades i Mullbergets replokaler. Med basen i stadig hand har Albin ackompanjerat de flesta 0910-band.
– Jag hade nog en annan relation till musik från början. Då handlade det mycket om att spela instrument. Men sedan var det något som klickade när jag var 18 eller 19 år. Jag kände att nu, nu vill jag prova något annat. Något lite läskigare.
Nyinflyttad i Göteborg stängde han in sig i sitt rum och började vrida och vända på fraser och toner. Ett nytt, eget sound formades och sommaren 2015 kapslades det in i singeln "Should have seen me", Molnets allra första släpp. I april förra året kom sedan ep:n "Sometimes".
– Jag har spelat väldigt gitarrdriven musik, och det här blev något annat. Jag har skrivit själv, gjort musik själv och sedan har fler personer blivit involverade på vägen. Det är fokus på rytmer, melodier och min sång står i centrum. På ett sätt blev det lite av en motreaktion mot det vi gjort tillsammans tidigare.
På omslaget syns Albin, med händerna mot ansiktet framför en skiftande, ljusblå bakgrund och invid rosa blommor. På många sätt är det en visuell illustration av Molnets musik. Vardagliga inslag men med ett surrealistiskt skimmer, skarpa kanter men mjuka toner. Vackert, men med något som skaver.
– Jag inspireras av mycket, framförallt av annan musik. Och vardagen. Jag märker hur saker och ting letar sig in i musiken, men jag tycker det är svårt att koppla olika kreativa beslut till en viss händelse, säger han.
Det projekt som växt fram i Albins sovrum sipprade sedan in på olika musiksajter runt om i världen, och mottogs med lovord.
– Det känns jättekul att någon lyssnar och bryr sig. Det är en skillnad mot vad jag upplevt tidigare, då jag släppt musik med band och det liksom inte hänt något. Då blir det som en konstig icke-händelse.
Nu är han tillbaka där allt började med Molnet, en intensiv skapandeprocess. Snart kommer ett fullängdsalbum.
– Jag bara skriver och skriver, sedan spelar jag in allt. Om jag får feeling så fortsätter jag. Men nu är jag nästan i mål med skrivprocessen för nya skivan. Det är mycket som ska falla på plats innan den är klar, men jag börjar ändå se slutet.
För Albin är det centrala, den livsviktiga halspulsådern i hans tillvaro, musiken. Det är kring den som han format hela sitt liv, och det är med den som han känner sig komplett.
– Musik, det bara träffar mig. Det är som ett beroende. På något plan har jag ändå den känslan att om jag var tvungen att släppa allt annat utom musiken så vore det ändå okej, för den räcker för mig.
Han beskriver musiken som ett kärleksförhållande, ett som uppslukar utan att vara destruktivt.
– Det är som att bli kär, det bara händer. När jag gör eller lyssnar på musik är det som att allt annat försvinner för en stund. Det är en flykt, en bra flykt. Jag brukar tänka att jag älskar musik så himla, himla mycket och då är det en rimlig grej att lägga tid på. De flesta är väl överens om att musiken ger något, och då måste ju någon skapa den också.
Det är som att bli kär, det bara händer.
Hemma. Albin Marklund besöker Skellefteå regelbundet, och beskriver det som att staden lärt honom mycket om musik. Foto: Maria Wallin.