Winhill/Losehill är sextetten från Umeå som på sin 19(!) spår långa debut fick recensenter och popsnören att unisont tappa hakan. Och inte lär väl käkarna klappa ihop än på ett tag då uppföljaren rent av är snäppet vassare. Jonas Svennem sjunger flanellskjortan av de flesta i vårt avlånga land, vilket en miljonpublik fick erfara när han lika oväntat som välkommet gästade På spåret. Och det är mer eller mindre omöjligt att värja sig mot de långsamma falsettövningar som äger rum i "Angelo" eller avslutningen på "Aifos".
Lika överraskande bra som debuten var; lika uppfriskande är det att uppföljaren känns fräsch. De musikaliska förändringarna är små men ändå där. Det känns luftigare och tajtare på samma gång och som att bandet utnyttjar sin potential på ett effektivare sätt. Kanske är det en slump, kanske är det rutin, kanske något helt annat. Det är mer sammanhållet och lättöverskådligt än den långa debuten "Swing of sorrow" och trots att det inte finns samma hitpotential bland urvalet hålls den samman av en omistlig tro på att livets tunga och allvarsamma ämnen kan ikläs en spröd, fjäderlätt skrud och ändå krossa såväl hjärtan som murar.
Anders Samuelsson