Dirigenten. Howard Shelley dirigerade Norrlandsoperans Symfoniorkester under fredagens konsert.
Uvertyr i D-dur av Muzio Clementi född 1752 visade sig vara ett charmerande romantiskt stycke med varma cellotoner i temat. Sedan gick dirigenten ut och flygeln fick en plats i orkesterns mitt inför kvällens stora kraftprov. Beethovens allra svåraste pianokonsert skulle framföras, den i G-dur.
Flinkt flög fingrarna över tangenterna. Samtidigt nickade pianovirituosen mot blåset och viftade med en fri hand – en tredje? – mot stråkarna. Howard Shelley behärskade situationen. Orkestern svarade på varje min han gjorde. Vilket fantastiskt samspel. Vilken häftig Beethovenkonsert.
Efter paus bytte musiken karaktär med "A freak in Burbank" av svensken Albert Schnelzer, född 1972. Gnissel, skrikande fioler, pukslag, flugsurrande basar och celli, snattrande oboer, storstilat trumpetblås och så kvittrande tvärflöjter över en matta av härligt intensivt klangfulla stråkar och en tjusig valthornsavslutning. Ett fantastiskt annorlunda stycke.
Mer traditionella tongångar hördes i Mendelssons mycket njutbara och storslaget dramatiska Symfoni nr 5 i d-moll från 1830. Då var den dock mycket kontroversiell. En orkester lär inte ha velat ha den eftersom de ansåg den vara för protestantisk, skriven som den var för att fira reformationen.
Även publiken, som fyllde en knapp tredjedel av Anderstorpssalen, var oerhört vältränad och klappade aldrig förrän sista ohörbara vibratoklangen klingat ut. Så reste sig alla upp och applåderade länge för att tacka för den fantastiska musikupplevelsen. Har kvällens musiker planer på att spela in en CD tillsammans?
Karin Lundström Rawden