Jag har alltid haft en förkärlek för Sean Penn som skådespelare. Han har en sorts obotlig charm i sin ganska buffliga framtoning.
När han nu spelar yrkesmördare med någon sorts samvete känns det som att är trovärdig i rollen.
Rollfiguren heter Jim Terrier och vi lär först känna honom när han samarbetar med en hjälporganisation i Kongo.
Men ganska snabbt förstår vi att Terrier och hans kolleger har en helt annan agenda gömd bakom sina skenheliga metoder.
Att det är Jim Terrier som ofta spänner avtryckarfingret kan jag också avslöja utan att det förtar något av spänningen.
Men efter ytterligare en avrättning tvingas han lämna Kongo. Och därmed också sin älskade Annie, en kvinna som befinner sig mitt i krigszonen.
Ganska snabbt kan vi också räkna ut att Felix, en av Terriers kompanjoner, inte har något emot att bli lämnad ensam med Anne.
Det här är inledningen på en film som sedan handlar om en människas försök att försöka gottgöra sina synder samtidigt som det ger honom en chans att förenas med sin älskade.
Jag skrev gottgöra och det kanske är fel ord. För Terrier tar livet av rätt många i sin jakt på att hitta de som i sin tur jagar honom.
Det som jag tycker är styrkan med manuset är att det pekas på stora ekonomiska intressen som styr utvecklingen även i de afrikanska länderna. Att det är exploateringen av deras naturtillgångar som många gånger lockar fram inbördeskrig som sedan hejas på av multinationella bolag.
Att det sedan blir lite schablonartat ibland i den här typen av action är ganska givet. Men jag tycker att regissören Pierre Morel klarar de värsta fällorna med hedern i behåll.
Sean Penn är ingen ungdom längre. Samtidigt är hans rollfigur inte en actionhjälte som fixar allt med sin muskulösa kropp. Han är egentligen en ganska svag människa som måste använda argan list för att klara sig ur de mest komplicerade situationer. Penn är också den som bär upp filmen.
Jasmine Trinca spelar Annie och den rollen borde ha fått mer karaktär. Nu blir hon mest bara ett påhäng i den här annars så manliga världen.
Javier Bardem har det också svårt att få ut något av sin karaktär. Han känns mest bara bitter och han kan så mycket mer – inte minst när det gäller att vara elak på film.
Där blir han nu överglänst av finska skådisen Peter Franzén som känns riktigt otäck.
Han är egentligen en ganska svag människa som måste använda argan list för att klara sig ur de mest komplicerade situationer.