På besök. Annelie Bränström-Öhman var i Skellefteå i måndags för att ge ett seminarium om "Stilens munterhet".
När litteraturprofessorn Annelie Bränström-Öhman jobbade med boken om kärlekstesen kring Sara Lidmans romansvit "Jernbanan", som gavs ut 2008, kom hon över författarens dagböcker. Tillsammans med åtskilliga anteckningar och texter hade Sara Lidman skänkt dagböckerna till forskningsarkivet i Umeå under mitten av 1990-talet. Sedan dess hade de troligtvis legat orörda innan Annelie Bränström-Öhman började läsa i dem.
– Jag minns specifikt ett stycke där hon skriver om en dröm hon haft om Selma Lagerlöf iförd en chockrosa klänning. Hon avslutar med det som kännetecknar de stora, något som Sara kallar för stilens munterhet, berättar Annelie Bränström-Öhman.
När Annelie Bränström-Öhman fick mer forskningspengar och ett medgivande från Sara Lidmans kvarlevande släktingar bestämde hon sig för att jobba vidare med dagböckerna. Perioden hon valde att rikta in sig på blev 1975 till 1985, vilket troligtvis är de mest omtumlande åren i Sara Lidmans liv.
– Jag valde de här åren för att det händer så otroligt mycket. Dels att Vietnamkriget tar slut, ett upprivande och krävande kärleksförhållande avslutas och när hennes åldrande föräldrar hamnar på Jörns sjukhem väljer Sara att flytta tillbaka till Missenträsk. Det är även under de här tio åren som hon skriver de fem första böckerna i sin romansvit, förklarar Annelie Bränström-Öhman.
Men var går egentligen gränsen mellan det privata och offentliga? Det är en fråga Annelie Brännström-Öhman fått tackla under sitt arbete med "Stilens munterhet". Hon förklarar dock att Sara Lidmans böcker snarare liknar just författardagböcker än privata anteckningar.
– Jag upplever det som att hon är otroligt medveten om vad det är hon sitter och skriver. När man läser dagböckerna så slås man också av att Sara aldrig är strikt privat, även om hon skriver om många personliga tankar och upplevelser, säger Annelie Brännström-Öhman och forsätter:
– Man måste också minnas att Sara själv donerade dagböckerna till forskningsarkivet. Så jag tror att hon visste att någon skulle göra något av hennes dagböcker i framtiden.
Vad lämnade mest intryck hos dig efter att du hade läst dagboksanteckningarna?
– Jag tycker framför allt att jag fick en mer nyanserad bild av Sara Lidman. Det var också väldigt intressant att följa hennes arbetsprocess och ta del av den. Speciellt när hon kommer på sig själv med att vara på rätt spår med den första boken ur romansviten, "Din tjänare hör".
Anledningen. "Jag har funderat väldigt mycket på varför Sara Lidman skrev dagbok. Men det var inte precis så att hon skrev dagbok under hela sitt liv, utan det sker när hon är som mest produktiv", säger Annelie Bränström-Öhman.