Sara Lidman i Missenträsk 1977, just innan hon började skriva på "Vredens barn".
Vägen ligger ”öppen in till en av vår tids rikaste och märkligaste romanvärldar”. Så avslutar Torgny Lindgren sin recension av Sara Lidmans roman ”Vredens barn” i Sydsvenskan 7 september 1979. Kommande månader recenseras boken i nära 100 dagstidningar och tidskrifter. 1980 mottar hon Nordiska rådets litteraturpris i Reykjavik.
För Sara är vägen sannerligen inte öppen och rak. Dagböckerna berättar om idogt arbete, hopp och tvivel. Ibland blir det bara en sida om dagen. Artiklar måste skrivas. Brev besvaras. Lidmangården renoveras. Hösten 1978 håller hon nio tal. Stänger av telefonen. Utnämns till hedersdoktor. Släktingar och vänner på besök. Från Sydafrika anländer författarkollegan Nadine Gordimer. Brodern Folke söker stöd för sitt skrivande. Hon vårdar sin farbror Arvid, som avlider på sjukhemmet i Jörn i juni 1978.
Den allra första upplagan av "Vredens barn". Omslagsbild gjord av Hendrik Nyberg.
Sara noterar, i oktober 1977: ”Måste börja skriva del 2 på boken och bävade idag. Å bara jag kommer igång och det börjar krylla så ordnar det sig nog”.
Ett år senare: ”Och jag var glad därför jag på morgonen hunnit skriva en bra mening. En enda. Om Anna Stava som borde få mat från djur som hon aldrig hade sett förrän de kommo upp på bordet i tunna skivor."
21 september 1978: ”Läste in ett band av det arma lilla som jag gjort på romanen sedan maj. Börjar jag inte nu är jag förlorad Men tänk jag tyckte allt var bra! Nästan…”
Första januari 1979: ”… en femtedel av boken ogjord och jag sitter fast.”
Några månader senare: ”Satte en sorts punkt idag. Men sista kapitlet är inte särskilt bra. Ibland när jag får lätt för att skriva blir stilen flamsig. I morgon kommer Christin och börjar renskriva. Jag har rättat mycket idag och skrivit till.”
Första april 1979: ”I går kväll satte jag punkt. Nu är det söndag – jag far i kväll med 'Vredens barn'. Vilken underbar hjälp jag haft av Christin.
Christin – Kristin Olofsson – är omistlig. Samarbetet börjar med "Din tjänare hör". Sara läser in texterna på band. Förtydligar mening för mening, skiljetecken, tankepauser. Kristin skriver ut. De bevarade banden är en unik röstskatt i Sara Lidman-arkivet.
Lättad läser Sara de första recensionerna: ”Min största succé som skrivare någonsin. Sven Lindqvist i DN, Urban Andersson i Svenskan, Pleijel i AB, Björn Nilsson i Expressen – alla säger Mästerverk – med något olika motiveringar. Bäst var Pleijel och Urban. Har aldrig ens träffat denne men han är en bra poet. Viktigast är ändå motiveringarna. Var i kväll på Älgfest – ropade in en oskjuten älgkalv för 1275 kronor.”
"I går kväll satte jag punkt."
Recensenterna är övervägande positiva. De trycker på språket. Romanen kallas mästerverk. Berättarglädjen framhålls. Andra betonar sinnligheten, kärleken, längtan. Bokens ”välgörande omständlighet” lyfts fram. 1970-talet är en tid när alla tidningar har litteraturrecensioner. Storstads- och landsortspress, fack- och veckopress. Redan 1978 nomineras Sara till Nordiska rådets litteraturpris för "Din tjänare hör".
1980 får hon, som första kvinnliga författare, priset. Motiveringen lyder: ”Nordiska rådets litteraturpris för 1980 har tilldelats den svenska författaren Sara Lidman för hennes roman ’Vredens barn’. Sara Lidman frammanar här en hel bygds liv och mänskliga erfarenheter med kärlek, ömsinthet, munter ironi och en outtömlig fabuleringsglädje som ger berättelsen en mytisk dimension”.