Genrebild: Markus Dahlberg/TT Foto: Markus Dahlberg / TT.
– Jag var missnöjdmed min gamla tatuering så jag täckte över den med en ny, svarade jag på frågan om vad som dolde sig under plasten på armen.
Kompisen som stod bredvid började skratta.
– Är det verkligen hela sanningen Åsa?
Okej då, jag tatuerade över en penis.
Vi tar det från början. Det finns en tro på att när man väl börjat tatuera sig så är det svårt att sluta, men min teori är att vi fortsätter för att vi aldrig blir nöjda.
Min första tatuering skaffade jag på ryggen när jag var 19 år, ett troll från filmen ”Labyrint”. Den har skavanker men jag gillar den.
Jag skulle ha slutat där. Det gjorde jag inte.
Över tiden hartatueringen vandrat ut över armen och jag har ändrat och lagt till. Den utvecklade sig till en rätt stor sak bestående av Tintin, Totoro och Doctor Who. Småningom blev jag rätt nöjd. Det var bara en sak som störde. Penisen.
Det gick inte komma ifrån att det ena landningsstället på Tintins raket såg oerhört fallisk ut. Och då snackar vi långt värre än ”Lyftet” på Möjligheternas torg. Sambon tyckte att det var hysteriskt roligt. Jag tyckte inte att det var lika kul och för någon vecka sedan försvann landningsställs-penisen under ett flammande ufo. Det blev fint.
Jag skulle ha slutat där. Det gjorde jag inte.
Orden ”Don't panic!”som förekommer i ”Liftarens guide till galaxen” har länge varit mitt mantra och de fick också pryda armen. Eftersom jag fick se en ritning innan kan jag inte riktigt förklara varför det var först när jag kom hem som jag insåg att det stod ”Don'tpanic!” på armen. Som ett enda ord.
Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare med det här. Hävda att det är en ironisk motreaktion till särskrivningar? Sätta en hashtag före? Jag tror att min mamma kom med det bästa förslaget.
– Se det som en uppmaning: så det blev inte rätt men ”få inte panik”.
Hon har rätt. Jag ska tänka: få inte panik. Andas lugnt. Fåintepanik. Fan också. Det blir aldrig klart.