Kiernan Shipka som häxan Sabrina.
En blandning mellan nostalgi och nyfikenhet ledde till att jag klickade igång serien ”Chilling adventures of Sabrina” som hade premiär förra veckan. Som ett barn av 80-talet minns jag både seriestrippen och den glättiga tv-serie som gick på 90-talet. Att det har skulle vara en ”mörkare” version var uppenbart – riktigt hur mycket var jag smått oförberedd på.
Möt Sabrina; en tonårshäxa som måste välja om hon vill spendera sitt liv som ”dödlig” eller om hon vill genomgå ett svart dop och viga sitt liv åt djävulen. Vid första alternativet förlorar hon sina krafter, det andra innebär att hon åldras supersakta och får lära sig snajsiga häxkonster. Nackdelen är att hon då förlorar sitt vanliga liv, och ja, den där detaljen att hon blir satans undersåte då.
Serien, är förutom bokstavligen mörk (misstänker att det inte existerar glödlampor högre 0,6 watt i Sabrinas värld), ganska blodig och innehåller gruva mord, demoner, kannibalism och ganska många förtryckande män. För serien är också tidsenligt politisk. Den må vara traditionell rent stilmässigt (höga kragar, skräddarsytt och stickat – galet snyggt) men porträtterar i ren handling stridbar feminism. Sabrina står med ena benet i den dödliga världen och med det andra i den magiska och på bägge sidor belyses systerskap som ett sätt att kämpa mot ett förlegat patriarkat. En häxrättegång drar direkta paralleller till övergrepp: ”Bad du inte om det, så som du var klädd?”
Så här fem avsnitt in är jag fast. Serien är snygg, spännande och för tankarna till en uppdaterad version av ”Buffy och vampyrerna””. Den får plus i kanten dessutom för favoriter som Lucy Davis, Michelle Gomez och Richard Coyle (som mycket väl kan vara en häxmästare då han inte tycks ha åldrats nämnvärt sedan genombrottet i ”Coupling” för snart 20 år sedan.)
Och för dig som ska gå på Halloween-fest i helgen; Sabrina är tydligen helt rätt om du ska klä ut dig. En stilig röd kappa, en svart katt och en orädd uppsyn och du är typ hemma.