Just nu fascineras jag av fenomenet ”momshaming”. Det är så klart inget nytt, de första grottmänniskorna hade garanterat en mamma i gruppen som påpekade för alla andra mammor att deras grottbebisar var för varmt klädda. Men det är så synligt nu med sociala medier.
Ett exempel; Modellen Chrissy Teigen la upp en bild på Instagram där hon satt i en rutschkana och lyfte upp sitt barn i knät. Just under denna ”lyftningsprocess” låg barnets fot lite snett. Teigen hade lika gärna, likt Stephen Kings "Lida", kunnat gå lös med en slägga på barnets ben. Åtminstone om man ska tro kommentarerna som rasade in under bilden.
Momshaming riktar sig i huvudsak från mammor till mammor (pappor är mer skonade) och syftar på att ge oombedda råd och dåligt samvete. Själv har jag varit förskonad från detta och jag inbillar mig inte att det är för att jag gör allt rätt som förälder. Nej, till och med sambon irriterar sig på att jag konstant skickar med barnet kläder för en mängd väderlekar under förevändningen att det kan bli ”gassande sol, regna, snöa eller utbryta en högst oväntad sandstorm!”
Själv himlade jag med ögonen då han åkte på utflykter när barnet var bebis (och bajsade uppskattningsvis 17 gånger om dagen) utan att ta med en endaste liten extrablöja.
Men vi har låtit varandra hållas och våra brister till trots har vi ett välmående barn.
Det är så lätt att bli påverkad som förälder då man ständigt är rädd att göra fel. Men så länge barnet inte far illa på riktigt (för då är andras åsikter motiverade) kan det vara bra att ta fram sin inre Chrissy Teigen när någon försöker öka på det redan dåliga samvetet. Hennes svar till dessa ”välmenande” kommentarer under bilden på rutschkanan var detta:
”Ni skulle ha berättat tidigare om den här ben-grejen. De bröts. Bägge två. Och alla andra i lekparken bröt också benen bara genom att titta på händelsen. Det är så många brutna ben här.”