Nästa vecka har”Skönheten och Odjuret” premiär. En film som, åtminstone bitvis, tycks vara en kopia av den Disneyfilm med samma namn som kom i början på 90--talet. Här skulle jag kunna raljera om brist på fantasi men eftersom jag var i precis rätt ålder då nämnda film lanserades blir jag istället bara glatt nostalgisk. Istället tänker jag raljera om något annat.
På en biografi Alabama har man bestämt sig för att inte visa filmen. Anledningen? Den innehåller en homosexuell figur. ”Om jag inte kan sitta och se på en film med Gud eller Jesus bredvid mig bör vi inte visa den” förklarar biograf-ägaren Carol Laney. I Ryssland har det varit på tapeten att förbjuda filmen av samma anledning och fler lär följa Laneys exempel. Att vissa människor är trångsynta är vi redan medvetna om och att dessa inte vill se filmen överaskar inte.
Det som överaskar är det de vill se.
”Skönheten och odjuret”handlar om en man förtrollad till någon sorts lejonmänniska. Och det må då vara, vi ska inte döma människan efter utseendeförtrollningen, men det här är ingen trevlig man. Han stänger in, det vill säga kidnappar, en ung kvinna, Belle.
Det har Carol Laney inga problem med.
Belle ser dockigenom kidnapparlejonmänniskans lurviga och burdusa yttre och sympatiserar med honom. Det vill säga solklart Stockholmssyndrom.
Det har Carol Laney inga problem med.
Det fanns en tidig teoriom att den nya filmen skulle skilja sig från den tecknade på så sätt att Odjuret inte förvandlades till en människa utan att Belle får acceptera honom som han är, med huggtänder och allt.
En liten del av mig vill veta vad Carol Laney skulle tycka om det vore så. Skulle hon skrika ”bestialitet” eller tycker hon att det är okej? Det är ju i alla fall ingen karl som Odjuret tar ihop det med och jag misstänker att det är huvudsaken.
Det finns en del mycket märkliga människor i världen.