Piteå är hemvist för albumdebuterande trion Pershagen. Och jag kanske inbillar mig, men det känns som att den härliga melankolin på "Den siste av mitt namn" är geografiskt betingad. Redam på EP:n "Silverarken" visade Pershagen stor potentital och deras postrock blandat med Pink Floyd som möter Explosions in the Sky-utflykter får nu leva ut ytterligare i fullängdsformat.
Det är imponerande allt bandet lyckas göra med bara en gitarr, bas och trummor, och de är verkligen något spännande på spåret i "Ett jävla liv" som ångar på likt ett lokomotiv strax innan låten tar slut. "Den siste av mitt namn" är väl värd många genomlyssningar och den som har tålamod kommer finna albumets finaste stund i avlutande "Döden inifrån".
Det enda jag kan sakna är ett fullständigt utsläpp av all den energi låtarna bygger upp, en slutgiltig klimax likt en explosion om ni så vill, men å andra sidan finns många andra fina detaljer och melodier att fastna i att det inte gör så mycket.
Dennis Fahlgren