Starkt skådespel. Elena Lyadova ger oss ett kvinnoporträtt som känns äkta rakt igenom. Foto: Anna Matveeva.
Rysk filmpå biorepertoaren - det är bara att applådera det valet.
För vill du förstå det ryska folket är det här en film som verkligen visar tungsinnet i deras medvetanden.
Regissören Andrey Zvyagintsev har hämtat sin inspiration i Gamla testamentet och sjöodjuret Leviatan som beskrivs i Jobs bok.
Här är odjureten symbol för den korruption som genomsyrar det ryska samhället.
Vi får lära känna Kolja, en man som fått behålla sin mark och sitt hus i närheten av Barents hav under den kommunistiska eran. Men i Putins Ryssland är det på många sätt värre.
För när stans borgmästare, en sällsynt otrevlig människa, vill riva huset och köpa marken till underpris, är Kolja chanslös.
Filmen handlar om hans kamp mot ett genomruttet system och jag bara känner hur orättvist livet kan vara.
Samtidigt ärdet ingen försköning av Koljas liv. Han dricker vodka som det är vatten. Han är fylld av aggressioner. Och han är inte speciellt snäll mot sin fru och en tonårsson från ett tidigare förhållande.
Lilja, som hustrun heter, är i stället den person som jag känner mest med.
Lilja blir till en bild av allt det lidande som en förtryckt människa tvingas stå ut med. Hennes sökande efter ett bättre liv blir en tragisk påminnelse om hur svårt det kan vara att ta sig ur en negativ spiral.
”Leviatan” är ocksåen politisk film och jag är förvånad över att den släpps igenom av den ryska censuren.
Den korrupta borgmästaren har till exempel ett porträtt av Putin hängande på sitt kontor.
På en närmast hysterisk utflykt blir det också så att flaskorna som ska bli nedskjutna byts ut mot porträtt av de gamla ryska ledarna Brezjnev, Gorbatjov och Lenin.
”Har du inga av de nyare?” frågar en av männen? ”Nja, de måste få mogna lite”, är det ironiska svaret.
Samtidigt är det tydligt hur kyrkan också stöttar makten. De hjälper inte de fattiga som den barmhärtiga samariten utan predikar istället att du likt skomakaren ska bliva vid din läst.
Det är ocksåen oerhört vacker film. Även det dystra och det grå har sin skönhet. Det ständiga rörliga havet och de omgivande bergen visar också hur liten människan egentligen är.
Eller hur skeletten av de strandsatta valarna blir en metafor för ett land som misslyckats med så mycket.
Skådespelarna, helt nya ansikten för mig, gör också förtjänstfulla prestationer.
Kolja spelas av Aleksej Serebrjakov med en tragik som känns i varje scen.
Elena Ljadova (Lilja) ger sin karaktär en personlighet som känns ut i varje por.
För att inte tala om Roman Madyanov som är så svettigt motbjudande som borgmästaren.
Lilja blir till en bild av allt det lidande som en förtryckt människa tvingas stå ut med.
Ryskt tungsinne. Aleksej Serebrjakov ger en bild av en människa som är på väg att förlora allt. Foto: Anna Matveeva.